Föräldraskap

Jag är 38 år och har av en mängd olika anledningar inga barn. Och är man 38 och kvinna och barnlös/barnfri har man varit tvungen att reflektera över föräldraskap många gånger. För oavsett om barnfriheten är självvald eller påtvingad är det inte norm, även om det är rätt vanligt. Ungefär var sjunde kvinna får aldrig barn, men jag känner ofta att jag ses som en ofullkomlig person eftersom jag inte har upplevt det fantastiska med föräldraskapet.

Att jag inte har barn har inte varit ett medvetet, genomtänkt val. Stundtals har frågan om barn varit det allra mest brännande i min tillvaro. Jag har gråtit, längtat och önskat. Jag har funderat på hur det skulle vara att skaffa barn på egen hand, åka till Danmark för insemination. Tänkt på hur det skulle vara att ha barn med en ovillig partner.

Och nu har tankarna aktualiserats igen. Polarn och Pyret har precis varit inblandade i en nätstorm. De engagerade bloggaren Malin Wollin som gästinstagrammare en vecka. Hon är fyrabarnsmamma, skriver humoristiska betraktelser av sitt liv i Kalmar. Jag tror att tanken var att hon skulle lägga ut bilder av sina aktiva barn klädda i PoP-kläder.

Valet av Malin möttes av stora protester. Hon har i flera krönikor argumenterat mot donerade könsceller, särskilt i samband med ensamstående kvinnor som skaffar barn genom insemination. Hon har bland annat skrivit Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet och pratar mycket om rätten att känna till sitt ursprung.

Efter ett kort övervägande valde Polarn och Pyret att avsluta samarbetet. Malin Wollin har lämnat ett förtydligande (hämtad från Cissi Wallins blogg).

Malins förklaring väcker så många tankar hos mig, framför allt att hon framställer det som så enkelt att skaffa barn med en killkompis eller ett annat par. Det finns fina exempel på det, men det är verkligen ingen lösning som passar alla. Ett lesbiskt par som vill skaffa barn av kärlek till varandra kanske inte vill dela barnet med en utomstående, hur god vän denne än är.

Och pratet om rätten till sitt ursprung förvirrar mig också, särskilt att hon sätter det i samband med just ensamstående mammor. Frånvaron av kunskap om ursprung är densamma om ett heterosexuellt par får en spermadonation för att kunna få barn som om en ensamstående kvinna får det. Så samma sak gäller vid all befruktning med hjälp av donerade könsceller, oavsett familjesituation.

I en krönika från i våras skriver Malin:

Det kanske är dags för mammor som blir föräldrar på egen hand och väljer bort pappan till barnet att ta till sig av synpunkterna kring deras val istället för att sparka och slå och kalla det för fördomar.

Och det är nästan det här som får mig att reagera starkast. Jag lovar och svär att som vuxen kvinna utan barn är du tvungen att fundera över dina val kring familjebildning. Du får frågor, kommentarer, blickar. Du är mycket medveten om att ditt val, oavsett om det är att skaffa barn på egen hand, skaffa barn med en tillfällig partner eller att inte skaffa barn alls, alltid kommer att jämföras med mamma, pappa, barn och alltid ses som ett sämre alternativ.

Det är inte alltid den optimala situationen uppstår, kärlek och lycka och ett sprattlande litet knyte att manifestera den där kärleken och lyckan med. Och ibland är kärleken till ett barn viktigare än kärleken till en partner. Befinner du dig i närheten av en person som gör det valet är det enda medmänskliga du kan göra att stötta den personen i dess föräldraskap. Och befinner du dig på avstånd kan du lika gärna hålla dina tankar för dig själv. Särskilt om dina källor är Jag själv.