Jag är så oändligt skrivsugen nu, det kliar i fingrarna och huvudet av idéer som vill ut och ta form. Det är inget konkret än, mest bara tankar som flyger, och den där klådan.
Tove Janson har skrivit den kanske finaste beskrivningen av inspiration jag någonsin läst. Det är en av novellerna i Det osynliga barnet. Det är vår och Snusmumriken är på väg till Mumindalen. Han har sånger som samlas under hatten, små snuttar av glada visor. Men nånstans finns den riktiga visan, den där sången han väntat så länge på. Allt omkring honom bidrar. En sten som lossnar i bäcken blir en plötslig tonförändring. Han slår läger för kvällen och ska precis sätta sig och få ur den ur munharmonikan, när han blir störd…
När jag tänker på det är det fler av novellerna som handlar om kreativitet och skapande. Som vådan av att berätta om sina idéer vid fel tillfälle och för fler personer. Men hur det kan bli bra ändå, fast på ett annat sätt än det var tänkt från början.
Just nu är jag bra på att distrahera mig själv från att få sätta mig med mitt skrivande och mina idéer. En del bäddar för framtida skrivutrymme, men jag ska också ta mig plats och tid nu direkt. Mina tankar förtjänar att ta form!