För många år sen bilade jag genom Europa med min dåvarande pojkvän. Vi åkte autobahn genom Tyskland. Jag höll koll på upphinnande fordon på högersidan medan min pojkvän körde. Det var sommar, härligt att vara ute och åka, vi var på väg mot Italien och bilen hade hämtat sig fint efter att ha gått sönder i Nordtyskland.
Vid ett tillfälle tankade vi. Det var varmt, skönt att få lite sol i ansiktet. Men jag blev stående bredvid bilen, med famnen full av vattenflaskor och Ritter Sport och bara stirrade på motorvägen. Det var som en massiv vägg av fart. Jag kunde inte se minsta glugg mellan bilarna, fordonen dundrade fram. Och eftersom det var autobahn var det lika många enorma lastbilar och bussar som vanliga bilar.
Jag kunde inte förstå hur vi kunde ha varit uppe i det där alldeles innan. Och jag kunde inte förstå hur vi skulle ta oss upp igen. Hela min kropp sa emot, det är inte rimligt, det går bara inte, det är inte så där det ska vara.
Samma känsla har jag nu, sen ett tag tillbaka. Men istället för autobahn handlar det om vardagslivet. Jag blev fartblind, som man så lätt blir när alla andra också kör vansinnigt fort. Så jag glömde tanka trots att varningslampan blinkade allt mer frenetiskt. Jag körde helt slut på bensin och har nog haft sönder den vanliga bensintanken. Och nu står jag vid sidan av och inser att min reservtank tar mig ganska korta sträckor. Just nu behöver jag nog cykla, kanske välja småvägar, och leta efter energi som är lite mer hållbar och långsiktig.