Jag var på min farmor och farfars gemensamma 90-årskalas igår. Det var en fin fest och en oerhört kärleksfylld kväll. Vänner och nära från hela deras 90-åriga liv berättade om hur viktiga Nippe och Olle har varit för dem.
Vi hade bland annat Lasse, som min farfar lärde känna när de var sex år gamla. Alltså för 84 år sen!! Och Kerstin, som blev min farmors vän när de pluggade tillsammans i Uppsala -45 och som sedan dess har varit en del av familjen. Min farmors pappa kallade henne för Nippes fostersyster.
Det som kändes så tydligt, är att min farmor och farfar har levt så kontinuerliga liv, eller hur man ska säga. De har inte hoppat från jobb till jobb, från partner till partner, från intresse till intresse. Olles tillvaro var på universitetet, från det att han började plugga tills han trappade ner för inte så många år sen. Han gjorde ett par vändor i USA, men som en del av sin forskning. Nippe jobbade som lärare på samma skola i sådär en 25 år. De har varit gifta i ungefär 66 år.
I jämförelse känns ju mitt liv oerhört mycket mer ostrukturerat, stökigt och uppbrutet. Sen kanske det är lättare att se de långa linjerna i ett 90-årigt liv än i ett 36-årigt.
Men det jag allra mest kände efter gårdagskvällen är att jag är väldigt glad för den farmor och farfar jag har. Och för att det finns så många människor de spelar roll för.