Idag har jag börjat måla om mitt sovrum. Det håller på att bli ljunglila, vilket eventuellt kommer att bli alldeles för gulligt, men jag får se hur det känns när det är helt klart.
När jag målade kom jag att tänka på en gammal kollega samt det värsta jag vet i världen – folk som oombett ger en råd. Den här mannen var medelålders, utan någon som helst förmåga att känna in sin omgivning och fullkomligt övertygad om att han satt på svaren till det mesta. Hade han varit med i en muminbok hade han varit en hemul.
När jag flyttade till min förra lägenhet och han insåg att jag skulle måla om blev han alldeles till sig. Han cirklade runt mig. ivrig att dela med sig av sin kunskap som hemmafixare. En strid ström av tips, råd och åsikter sköljde över mig, han till och med ringde hem till mig när jag höll på att måla om för att komma med några sista-minuten-förslag. Det enda jag idag kommer ihåg var att han tyckte att man skulle stoppa ner mobilen i en plastpåse för att inte kladda ner den.
Det är ju oförargligt nog, ett litet måleritips i all välmening. Men det som gjorde mig irriterad, och som gör mig irriterad varje gång jag råkar ut för det, är att det inte föll honom in att jag kanske målat förut, eller att jag inte ville ha hans tips i alla fall. Han skulle berätta för mig HUR DET ÄR och HUR MAN GÖR.
Så tänkte jag när jag stod och målade. Jag la inte min mobil i någon plastpåse, men jag tror att jag lyckade undvika att spilla färg på den. Däremot kom det färg lite överallt där det inte skulle i rummet. Men det är mitt rum och min färg och min tid, så det struntar jag i!