Kategori: Bo på landet (sida 3 av 3)

Att ha vänner på distans

När jag flyttade till Ludvika och sen till Malingsbo flyttade jag iväg från vänner och kollegor och familj. Och redan innan det hade jag vänner strösslade över landet och världen. (Fast nu har tack och lov min mest avlägsna vän flyttat hem igen från Nya Zeeland och imorgon ska jag upp och hälsa på henne i Umeå!)

Trots avstånden är det många som jag pratar med nästan dagligen, och andra som jag har regelbundna utbrott av samtal med. Det blir allt möjligt som avhandlas, från sjukdomar och omorganisationer till vad man ska äta till lunch eller om det banne mig inte är dags för en promenad.

För det mesta pratar vi inte i telefon, utan vi chattar. Ett litet hej, eller långa långa långa diskussioner om något ämne som känns alldeles galet viktigt att prata om. Samtal som får öka och minska i intensitet allt efter hur tidstillgången ser ut på vardera sidan.

Det är som små trådar som löper fram och tillbaka mellan oss.

Att sitta hemma i min lilla by framför min dator och jobba med mina texter blir ensamt ibland. Och ibland blir det bara helt enkelt tråkigt. Men hur det än är så har jag ju valt att lägga en stor del av min tid på att sitta ensam framför min dator. Och då bildar de här små trådarna ett skyddsnät, eller kanske en värmande halsduk.

Jag är tacksam för mina vänner. Och jag är tacksam att jag kan träffa dem också på distans. De där trådarna är viktiga.

Höstgula träd som speglar sig i ett stilla vatten

Den vackra hösten i byn

Om människor och möss

Vårt lilla hus är inte helt tätt. Små möss kan uppenbarligen ta sig in. Ett par gånger har jag sett dem på köksgolvet, men för det mesta ser vi bara spåren efter dem.

För de är ju inte rumsrena alls. De kissar stinkigt kiss och de lämnar efter sig ett pärlband av bajspluttar. Knäckebrödsförpackningen visade tydliga bitspår. Vi har blivit tvungna att börja få bort dem från huset.

All mat förvaras numera i plastlådor med lock som går att snäppa fast eller i kylskåpet. Jag har ställt ut vitlökar genomborrade med grillpinnar, myntakvistar och tallrikar med ättika på strategiska platser i huset, eftersom det sägs hålla mössen borta.

Och så har vi skaffat fällor. Vårt första försök var ett totalt misslyckande. Musen åt upp jordnötssmöret och lämnade fällan.

Efter det har vi haft större framgångar. Än så länge har vi tagit tre möss och antalet pluttar i skåpet under diskhon har minskat avsevärt.

Och jag har dåligt samvete. Varför ska inte mössen kunna finnas här? Vem är väl jag att bestämma? Det är samma som när jag ser på naturfilm. Jag hejar på alla, bekymrar mig över antilopen som blir jagad och över lejonets ungar som kanske blir utan middag om antilopen kommer undan. Allra helst skulle jag vilja att alla kunde samexistera överallt och alltid.

Men trots allt sätter jag upp fällor och funderar på att skaffa katt. Uppenbarligen finns det gränser för min mus-empati.

Med möss här menar jag möss och ingenting annat. Möjligtvis handlar det om sorkar, jag är inte helsäker på vad det är för variant vi har i köksskåpet. Och lejonen är lejon och antiloperna är antiloper. Jag pratar inte metaforiskt.

Jag använder inte djuren metaforiskt som Anne Ramberg och Cecilia Hagen som nyligen har beskrivit hatiska och invandrarfientliga människor som bruna råttor. Eller som i barnböckerna Pudlar och pommes och Vi och dom andra där hundarna och fåglarna representerar flyktingar och de som redan är inne i värmen.

Just nu tänkte jag bara på problemet med möss i mitt hus. Eller snarare problemet med musavföring i mitt hus.

Kanske kommer jag en dag att komma på ett sätt att samexistera med de små mössen. Eller så skaffar jag en katt och låter bli att ta ansvar för just mössens existens i världen.

En tömd musfälla omgiven av muslortar

Den överlistade musfällan

Nyare inlägg »

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑