Kategori: Bo på landet (sida 2 av 3)

Att följa sina drömmar

Johan Hilton satte igång massa tankar hos mig häromdagen runt ett tema som jag behöver utforska mer. Han skrev om filmen Min pappa Toni Erdmann i DN, hur berättelsen om en integritetskränkande pappa som inte accepterar sin dotters livsval presenteras som en hjärtevärmande och själsutvecklande historia:

dess ideologiska budskap är beklämmande simpelt och ekar i snart sagt varenda amerikansk dussinrulle med ambitionen att värma hjärtan: unna dig att stanna upp i tillvaron! följ dina drömmar! glöm inte bort din inre kärna!

Det finns så mycket kultur med samma tema. Böcker om hur en tangokurs eller ett hunddagis, en liten hattaffär eller en matlagningskurs hjälper dig att inse det värdefulla i livet och får dig att följa dina drömmar.

Och sen är det färdigt antar jag? Kanske finns det någon liten brasklapp i slutet att livet aldrig är helt enkelt, men från och med att den där magiska förändringar har kickat in är det liksom bra.

Det är en enkel och härlig berättelse. Bara du dansar lite, lagar mat, går en kurs eller köper en hatt i alldeles rätt butik så kommer det att ordna sig.

 

Men verkligheten är ju inte sån.

Du kan gå på en kvällskurs i skrivande, bli utbränd sen och tvingas börja lyssna på din inre röst. Säga upp dig och sälja din lägenhet. Köpa ett hus på landet, kanske skriva en bok, yoga och baka och planera ditt trädgårdsland. Och vara alldeles fånigt lycklig i det.

Men samtidigt kommer du att dra runt på hela ditt jag, alla de där lagrena av dig själv som har byggts på under ditt liv. De försvinner inte.

Det kommer att komma en grådaskig måndag när dina alldeles vanliga självtvivel snurrar alldeles som vanligt i ditt huvud. Du kommer att behöva hantera helt nya saker, som att bo på landet innebär att bo långt ifrån sånt som människor och affärer och vård (även om det också innebär nära till sånt som natur och frid och vackerhet). Du kommer att behöva förhålla dig till trassliga relationer och osäkerhet och oro precis som alltid. Du kommer dessutom att behöva förhålla dig till om det är klokt eller inte att försöka följa en inre röst istället för yttre berättelser.

Sen har du kanske mer tid och ork och kraft att hantera de där sakerna. En stabilitet i att veta att du har gjort aktiva val utifrån dig själv och en glädje i allt det fina som följer med.

Men det är inte färdigt. Det är aldrig färdigt.

Lego

Jag ska börja skriva om lego tror jag. Eller tåg. Eller legotåg. Tåg fulla av lego. Kanske rymdskepp med legotåg på väg på en oändlig resa genom världsrymdens tomhet.

För hur det än är, funderar man på berättelser om människor och relationer och känslor så dyker många av ens egna relationer och känslor och tankar på människor upp . Och eftersom man inte söker de allra mest okomplicerade historierna om människor och tankar och känslor så är det inte de enklaste tankarna som dyker upp.

Jag tar promenader, fokuserar på frostklädda hus och björkspetsar mot skymningshimlen. Snart ska jag iväg och träna, också en bra hjärnrensare. Och imorgon kanske jag låter hela rasket vila och jagar uppdrag istället. Det är definitivt en bra hjärnrensare, det kräver massa fokus.

Samtidigt njuter jag. Det är en rolig fas. Min stackars huvudperson börjar utkristallisera sig, och också de vedermödor jag tänker låta henne utstå. Hon får det inte lätt, så mycket vet jag redan.

Det här och tystnaden har jag omkring mig

Att hålla värmen

Varje morgon sitter jag hukad framför vårt hems svarta hjärta. Jag matar den med papper och stickor, fyller på med ved och håller tummarna för att den ska ta sig snabbt. Så fort den har börjat samarbeta gurglar det i elementen och värmen sprider sig genom huset.

Några gånger under dagen lyfter jag med mig vedkorgarna och går genom snön till veden vi lade dagar på att stapla i höstas. Sjutton kubikmeter har vi lagt i prydliga travar som vi nu sakta tömmer.

Det är ineffektivt och ansträngande. Det får inte bli för varmt i pannan, då kan vattnet i elementen börja koka och vattentanken kan smälla. Och blir det för kallt i pannan blir det självklart kallt i huset. Vi har en liten elpatron som hjälpvärme, men när temperaturen kröp ner mot -23° förra veckan var det nervöst om pannan skulle kunna stå emot.

Men samtidigt är det så vilsamt. Då och då petar jag in ett vedträ eller två. Jag lyssnar på susandet och knastrandet från elden. Känner hur värmen omkring mig är något jag själv har varit med att skapa. Jag andas ut.

 

Att återhämta sig

Det har varit en intensiv tid på många olika sätt. Snurrig och lite trasig och samtidigt fin på sitt sätt. Nu hämtar jag andan, landar. Full av tankar som behöver distans för att kunna formuleras.

Idag är världen vacker. Snön ligger pudrig och tjock, på marken och på träden. Jag, min äldsta syster och hennes familj utforskade skogen med skidor. Träffade på min granne som lagt upp ett spår runt byn – Malingsbomilen som är sådär en tre kilometer. Vi vuxna njöt. Barnen hade kalla tår och långa uppförsbackar, men landade glada och rödkindade till choklad i vårt varma lilla hus.

Allt det här mjukar upp livet, liksom en promenad och samtal i blårosa skymningsljus

Familjen jobbar uppåt uppåt uppåt

 

Min guddotter visade vägen

 

Skymning över sjön

 

Att börja om

Det är nog i mellandagarna det bästa med julen finns. Huset är fortfarande pyntat och fint. Det finns lite rester kvar från julbordet att njuta av. Men alla att-göra-punkter är avbockade, alla julmiddagar och julluncher och andra julupplevelser är avklarade. Det finns tid för pussel och böcker och utflykter.

Samtidigt som stressen lämnar kroppen (vilket nästan gör fysiskt ont) börjar jag kunna tänka framåt.

Strax före jul hittade jag nyårsintentioner jag satte upp för kanske tre eller fyra år sen. Jag skulle titta på att flytta från Stockholm, skriva mer, se om jag skulle engagera mig politiskt, äta vegetariskt oftare. Ha mer äventyr och facebooka mindre. Sen dess har jag flyttat ut till mitt lilla gullehus på landet, hjälper till med läxhjälp i Röda Korset, blivit heltidsvegetarian (fast fiskätande, så det är lite fusk) och gjort stora och små äventyr, nära och långt bort. Avinstallerat facebook från min telefon. Och skrivit, skrivit och skrivit.

Uppenbarligen fungerade det rätt bra med just de där nyårsintentionerna. Kanske för att jag skrev det som SMART:a mål, kanske för att de kändes roliga att genomföra och kanske för att de var i fas med mina inre önskningar.

Så vad önskar jag mig för framtiden? Vad är mina intentioner nu? Hur vill jag börja om 2017?

  • Ett av de allra viktigaste är att jag vill färdigställa mitt manus och skicka iväg det till förlag. Och jag vill ge det de allra bästa förutsättningarna det kan få, vilket kräver en del omarbetning och ett väldigt bra följebrev. Min mål är att få iväg det i slutet av januari till åtminstone två förlag.
  • Ett annat har med jobb att göra. Under hösten har jag utfört en del uppdrag. Jag har haft lite tur med hur jag har fått dem, men nu ska jag jobba mer aktivt med att hitta uppdrag. Det här är ett uppdrag för den tidiga delen av året, helt klart.
  • Jag vill utforska markerna omkring mig mera. Igår gjorde vi en liten utflykt till en av alla närliggande sjöar, så fin och så trevlig. Jag vill hitta fler smultronställen, platser för utflykter. Vinterns skidor och skridskor, sommarens paddling och cykel och bad. Och dela med mig av det till de som tar sig hit. Det här är naturligtvis ett pågående projekt, men en större eller mindre utflykt i veckan vore fint. Och med utflykt räknas också en promenad eller cykeltur bara precis här i krokarna.
  • Under december var vi av olika skäl väldigt begränsade i vad vi gjorde och vart vi tog vägen. Det har blivit mycket tid här i lilla huset. Jag behöver andra vyer också. Så under 2017 vill jag regelbundet åka härifrån. Till Stockholm och leva storstadsliv, eller till Rom och få lite Italien, eller kanske till Luleå och hälsa på vänner.

Jag lämnar det nog sådär just nu. Ser om jag kommer på lite fler nyårsintentioner allt eftersom, vad mer som känns viktigt att genomföra.

Och så önskar jag alla ett Mycket Gott Nytt År. Jag tror på 2017, jag tror att det kan komma att hända bra saker under det året.

Nyfiken på framtiden?

Gårdagens fina utflyktsplats. Strax efter såg vi vad vi tror var vargspår.

Att fylla händerna

Ibland lägger hjärnan av lite, eller fylls till såna bredder av massa tankar som snurrar och maler, samtidigt som kroppen inte är på sitt piggaste. Då är det bästa för mig att fylla händerna med små, tydliga, trevliga, välluktande uppgifter. När jag knådar deg, eller jäser bullar, eller slår in kola i oändligt med bakplåtspapper får jag ordning på mina tankar. Och stillhet i min kropp.

Så småningom ska jag göra lite sill och plocka hem en julgran. Och utöver det ska jag försöka tänka bara lite lagom mycket och annars mest vila. Och förstås ta emot horderna av familj som väntas framåt lördag. Men det blir bra, det är jag säker på.

God Jul!

Ernst vörtbröd

Kanelkola

Lussekatter

Polkabräck

 

 

Att ta en vinterpromenad

Det absolut allra bästa med att bo här är naturen omkring oss. Idag ställde vi in alla duktig-planer och tog en vinterpromenad istället. Isen har lagt sig på de små sjöarna. Nästa gång får vi ta med skridskorna.

img_3073img_3062img_3053

img_3077

Att närma sig julen

Jag växte upp med en traditionsrik jul. Varje julafton firades hos min farmor och farfar och såg exakt likadan ut, från frukostens choklad med vispgrädde och julmusik, pyntning av julgranen till jullunchen hemma hos min farmors pappa, julklappsutdelningen (utan tomte), Kalle Anka och risgrynsgröten. Vi kusiner hade varsin trätomte som bordsplacering, med våra namn på undersidan.

Kvällen innan hade vi ett litet julfirande hemma med ljus i varenda ljusstake vi kunde hitta och provsmakning av julmat. Och på juldagen var vi hos min farmor och farfar igen och åt kalkon, en tradition de plockat med sig från när de bodde i USA på 60-talet.

För mig var traditionerna heliga. Inget skulle vara olika från året innan. Pirret började byggas upp under december för att explodera på julafton.

Sen skiljde sig mina föräldrar. Den sista julen innan skilsmässan bestämde mina krisande föräldrar att vi skulle fira jul med min moster och hennes man. Som också låg i skilsmässa. Den emotionella tillgängligheten var kanske inte på sitt högsta hos de vuxna, skulle man kunna säga.

Allt det där jag tyckte var livsviktiga traditioner kändes mest fånigt inför mina kusiners granskande ögon. Och nog tyckte jag att deras traditioner var rätt konstiga. Vad mina syskon gjorde, sa och tänkte har jag inte mycket minne av alls. Vi var nog alla rätt upptagna med att känna oss fram i det nya landskap som höll på att bildas.

Sen dess har jular präglats av att jag har jagat runt. Först mellan mina föräldrar, sen mellan mina föräldrar och respektives föräldrar. Ibland har det inneburit en sju-åtta programpunkter i två städer på tre dagar. Ofta har det funnits någon form av konflikt någonstans, någon form av dåligt samvete någonstans, någon känsla av stress eller ensamhet högt upp i halsen. Från glittrande barndomsjulen blev det en grå-vuxen-jul.

Men så för några år sen började det hända något. Vi syskon började fira tillsammans, alla eller några av oss. Och ett motto har vuxit fram: ”Alla gör så mycket som känns bra”, vilket menas att man bidrar med det man kan bidra med. (Vilket brukar leda till vansinnigt goda julbord.) Ibland har vi varit ute i vår släkts sommarstuga, ibland i stan. Och julen blivit allt lugnare. Glittret har börjat återvända.

I år bestämde jag och min sambo att vi ska fira jul i vårt lilla söta hus. Alla mina syskon har bestämt sig för att de vill vara med oss här. Och min pappa. Och min systers ex. Och min svågers mamma. (Tur nog åker en del av dem till min systers stuga på kvällen.)

I år ser jag fram emot julen. Mottot står stenfast – alla gör så mycket de orkar och vill. Julmusiken kommer att stå på hela dagen och jag ska ställa hyacinter i varje vrå. Julmusten kommer att flöda och jag kommer säkert göra massa goda sillar. Så ska jag krama om min fina familj. Och sen behöver jag inte mycket mer.

Och kanske kommer jag att göra en julkalendervariant här på bloggen, med start imorgon. Men vi får se.

2016-11-26-10-36-44-2

Julpyntat valv

2016-11-29-13-58-31-2

Min första krans på utomhusytterdörr

Vintern har verkligen kommit

Jag tror på att vi kan lära oss av varandra, oavsett var vi kommer ifrån eller vilka vi är. Att människor ska få älska varandra på alla stärkande och glädjande sätt som finns. Att vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar.

Jag tror på alla människors lika värde.

Jag tror på utveckling och förändring. På mänskliga rättigheter, på samarbete över gränserna. På att media har en viktig roll i samhället. På kunskap och vetenskap. Att vi måste ha starka och självständiga rättsliga institutioner med hög rättssäkerhet.

Jag tror att vi har bråttom att rädda om vår jord. Vi i väst måste begränsa oss och sluta leva över våra tillgångar. Vi måste ställa om till en teknik som jorden klarar av. Samtidigt måste vi ha ett samhälle som är mänskligt, som går att leva i. Vi måste ta hand om varandra.

Vi har gått framåt under så många år. Människor över hela världen lever bättre och längre, utbildar sig mer, har bättre arbetsförhållanden, en högre levnadsstandard. Färre svälter. Fler har tillgång till rent vatten.

Fler och fler människor får möjlighet att gifta sig med den de vill och slipper gifta sig med den de inte vill. Fler kvinnor får möjlighet att bestämma över sin kropp, över när och om hon vill ha barn. Fler människor har tillgång till oberoende media. Fler människor får leva som den den är.

Mycket är kvar att göra. I väst lever vi fruktansvärt högt över våra tillgångar. Många människor arbetar fortfarande under extremt dåliga arbetsförhållanden. Människor saknar jobb, svälter, står utanför. Många kvinnor saknar ännu tillgång till förlossningsvård och fri och säker abort. Många människor har fortfarande ingen möjlighet att välja sin partner eller sitt liv. Många flyr från krig och klimathot. Många utsätts för våld och övergrepp.

Jag önskar att vi med all kraft kunde jobba med de frågorna.

Istället får vi hantera bakåtsträvande, rättighetsfientliga partier, politiker och medmänniskor. Som förnekar klimatförändringar, som vill försvåra rörlighet och samarbete över världen. Som ger fullständigt fan i mänskliga rättigheter, i kvinnors rättigheter, i HBTQ-personers rättigheter. Som ljuger och sprider rasistisk propaganda. Som misstänkliggör media. Som misstänkliggör forskning och vetenskap. Som får det att framstå att det största hotet är just de som tror på utveckling och förändring.

Just idag känns tillvaron mörk. Hur bemöter man det? Hur fortsätter man jobba för en bättre värld?

Jag hoppas att imorgon blir bättre.

Vissna och brutna grenar i snön

Vintern är här

Vad har jag missat?

Då och då ser jag över mitt liv och känner mig så fruktansvärt lyckligt lottat. Som just precis nu, när brasan knastrar och jag har en kaffekopp strax bredvid mig. Kanske blir det en vacker morgon så att jag kan ta en liten promenad, eller kanske jag tar en liten promenad i alla fall. Sen ska jag jobba och yoga och deklarera och bokföra och ikväll blir det träning. Och nästa vecka borde jag ha tid för mitt alldeles egna skrivande igen.

Och jag tänker att det här är ju så bra!

(Jag inser att jag låter som pappa. När han har det riktigt fint, till exempel när han är på sin segelbåt med bra vind och en kaffekopp i handen, så säger han ”Att man kan ha det så här” med en lycklig suck. Exakt varje gång.)

Men jag vet ju att de allra flesta väljer att inte ha det så här. Och en del skulle nog se det som ett otänkbart scenario.

Och det kan göra mig lite nervös. Vad är det jag missar? Vad är det jag inte har tänkt på?

En del uppenbara saker förstås. Jag har ju stigit av bostadskarusellen i Stockholm, och det skulle inte vara helt lätt att kliva på igen. Jag har tagit ett kliv bort från den karriär jag hade där i Stockholm. Jag kan jobba på distans, men det är ju inte allt som går att göra härifrån. Och inkomsten som egen är ju klart svajigare än som anställd. Vilket såklart påverkar pension och SGI och allt sånt.

Och jag bor ju långt från allt möjligt. Utbudet av kultur, affärer, restauranger, caféer och vad det än kan vara är ju begränsat.

Fast jag bor väldigt nära naturen. Skogen är i änden av min trädgård och sjön bara nedanför en backe. Och jag har en trädgård som jag får pyssla i efter hjärtats lust.

Och även om jag inte gör det precis som de flesta andra så tänker jag både framåt och på nuet. Jag tänker varken bli överraskad när pensionen kommer eller leva mitt liv för att det ska bli bra någon gång längre bort.

Det finns faktiskt bara en sak jag är orolig för, och det är att min sambo ska få bära alldeles för mycket av lasset. Så därför är jag alltid pigg på uppdrag jag kan göra från min lilla stuga eller i mitt närområde.

För det räcker ju inte med att jag är lycklig. Vi ska vara lyckliga båda två!

En bukett blommor, en dator och en kökssoffa

Min arbetsplats nu för tiden

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑