Författare: Kerstin (sida 2 av 11)

Lite efter mors dag

Nu har jag fått fira min allra första mors dag som mor. För ett år sen fanns han där i min mage och på sitt sätt kan man väl säga att jag var mamma redan då. Och jag väntade och längtade och vågade inte ta ut något i förskott för tänk om all min längtan och väntan och mina förhoppningar på något sätt skulle förstöra allting. Men de gjorde inte det.

Och i år fick jag en liten syrenbukett och ett skrynklat kort, kärleksfullt uppblött i hörnet. Och så mycket pussar att jag blir lite uppblött i hörnen jag med. Ännu lite mer uppblött i hörnen blir jag när jag tittar på min sovande lilla pojke som ligger så tryggt bredvid mig.

Tidigare har mors dag varit en dag jag har vänt mig bort ifrån. Andats in när de första reklamerna kommit och andats ut måndagen efter. Jag har ringt mamma, nästan varje år, om jag inte verkligen har lyckats förtränga hela grejen. Och skickat en tacksam tanke till de som inkluderar också ”de som inte velat eller kunnat bli mammor” när de pratar om mors dag.

För min upplevelse är att man måste förhålla sig till modersrollen som kvinna, oavsett om man har barn eller inte, oavsett om man vill ha barn eller inte. Och har man en barnlängtan, en önskan att en dag vara den där personen som bebisen borrar in sig mot och inte vill släppa, då är det väldigt mycket att förhålla sig till.

Och då blir mors dag en ganska komplicerad dag.

Då ringer man sin mamma och säger grattis, och längtar till när morsdagsreklamenen byts ut mot bikinireklam eller nåt annat lika ointressant.

Men i år har jag inte behövt vända mig bort från den här dagen. I år har min värld blivit lite uppblött i kanten, lite ny och lite annan. Och jag tänker:

Tack för att jag får vara din mamma, Simon

Att längta efter skriv

Det har gått sex månader och en vecka sen den där tisdagen i september då vår lilla pojke skrek sitt allra första skrik.

Och sex och en halv månad sen förlaget till slut tackade nej till mitt manus efter två vändor med det.

Och lite mer än sju månader sen jag egentligen tänkte text, tänkte skriv.

Långa stunder har jag mest bara varit. Särskilt i höstas, då jag och Simon var som en liten enhet, soffan var vår värld och tiden flöt iväg.

Men jag har också tänkt. Av och till, mer eller mindre.

Mest har jag tänkt på vår lille pojke. Det finns en miljard saker att fundera på när man har ett liten barn har jag fått lära mig. Allt det där centrala, mat och sömn och bajs och kläder och värme och närhet och tårar och skratt kan uppta ens hjärna alldeles oerhört mycket.

Jag har tänkt på det där jag fick gå igenom innan han kom in i världen. Allt som var svårare än jag länge har accepterat, allt som fick mig att bli så rädd.

Och ibland tänker jag på att skriva. Mer och mer tänker jag på att skriva. På mitt manus, på vad jag vill göra med det. Det finns något i det, det känner jag och det tyckte förlaget, även om de till slut valde bort det. Nu bubblar idéerna. Det finns mycket att utveckla och fler förlag.

Andra idéer börjar vakna till liv också. Tankar som väcktes under den där tiden innan vår pojke kom. Under tiden som har gått sedan. Tankar som jag tror kan innehålla något.

Tankarna har jag.

Nu måste jag bara hitta tillbaka till vanan. Att när han sover sätta sig vid datorn, fästa ner orden. Jag vet att det redan är många ord som har flugit iväg från mig under den här tiden. Det har säkert varit nyttigt, tankarna har fått gro utan stress. Men ändå.

Nu längtar jag efter skrivet.

Vad livet har varit fyllt av. Min pojke.

Katten dyker upp lite överalltt. Vill vara nära.

Och vintern. Överallt har vintern varit. Vi har njutit så mycket vi kunnat. Men nu längtar jag efter våren också. 

Att lära känna Simon

Strax före tolv en gråmulen och färgsprakande höstförmiddag kom han. Och skrek det minsta och största skrik jag någonsin hört. Jag grät, en gråt jag aldrig upplevt förut, en gråt som kom någonstans djupt inifrån mig, ett svar på det minsta och största skriket jag någonsin har hört.

Han seglade förbi mig där jag låg på operationsbordet, insvept i filtar. Jag var uppkopplad med slangar och nålar och mätare, min kropp var nedstängd från diafragman och neråt, hela min buk var uppskuren och femton personer jobbade runt omkring mig och Simon. Men just då fanns bara en gråt och ett skrik. Och tiden fungerade inte som tid brukar fungera, den var oändligt långsam och ofattbart snabb. Jag ville resa mig, jag ville se honom, men jag kunde bara vänta. Hela jag var vänd åt de små ljuden bakom mig, därborta där han låg.

Jag fick honom i famnen, mitt lilla lilla barn. Han hade svart hår och ett litet, hopskrynklat ansikte. Jag grät igen, höll honom nära, pussade hans lilla ansikte. Var tvungen att släppa honom när kväljningar sköljde igenom mig, men de gav mig något genom någon av alla slangar och illamåendet försvann. Sen släppte jag honom inte igen. Den lilla vagnen som följt med ner till operationssalen fick åka tom upp igen, Simon var i min famn.

Nu har Simon funnits i vårt liv i två månader. På riktigt funnits i vårt liv, för hur påtaglig han än var där i magen gick det inte att föreställa sig vem han var, inte börja lära känna honom. Jag minns hur vi gick runt och undrade hur han skulle se ut, vem han skulle vara, hur det skulle bli.

Vi undrar fortfarande hur han kommer att se ut, vem han kommer att bli och hur det kommer att vara, sen, när han är större. Vi har fortfarande så mycket att lära känna, både Simon och vi. Men nu finns han, han ser ut och är. Han är vacker, han är ofta allvarlig men spricker upp i de största leenden, han är lugn nästan jämt. Han har det finaste lilla skriket, han älskar att äta och han sover gärna. Allra helst nära mig eller sin pappa. Han är liten, men så mycket större än när han kom. Han tycker om sina kusiner, han ler och de ler tillbaka, klappar hans mjuka kinder och sitter så fint med honom i knät.

Just nu ligger han i bärsjal i min famn. Han har sovit så gott, men nu gnyr han, mal med käkarna. Kanske kommer han att somna om, kanske är det dags att vara med en stund, att utforska en liten bit av världen.

För bara två månader sen satt vi ihop, Simon och jag. Det där skriket, det största och minsta skriket, då delades vi upp. Men det var också då vi på riktigt fick börja lära känna honom, vår son, vår Simon.

Där låg han, min lilla, alldeles nära

Bara korta stunder öppnade han ögonen

Hans greppade som om han aldrig ville släppa

Till slut kom vi hem, fick börja se honom på vår egen plats på jorden

Nu tittar han, stirrar, utforskar. Han har hittat sina händer också, smaskar och smakar

Stillhet och frid

Det går fortfarande att sitta en stund på kökstrappan och småprata med vår grannkatt. Solen värmer ännu, men den är allt blekare, luften allt kallare. Träden gulnar och daggen glittrar i gräset.

Jag städar i trädgården, komposterar plantor och plockar undan krukor. Vinterns uppvärmning är snart färdigstaplad, den sista rosmarinen ska snart skördas och torkas och squasherna börjar oftare ruttna halvvägs än växa till de monster vi har haft tidigare i sommar.

Jag tar mina promenader ner till sjön, andas ut. Det går allt långsammare, men jag fortsätter.

Många har sagt till mig att slutet av graviditeten, det är då det blir jobbigt på riktigt. Men just nu njuter jag som jag inte har kunnat njuta tidigare. Början var illamående och trötthet och en ständig oro för om jag skulle gå igenom de där första tre månaderna, om vår lilla skrutt skulle stanna kvar hos oss. Vad ultraljud och prover skulle visa. Om hjärtat och lungorna och hjärnan och alla de andra små organen skulle växa som det var tänkt. Och sen kom tankarna på världen. Är det rätt att föda ett barn till en värld där så mycket problem hägrar. Där vi inte vet ens hur klimatet kommer att vara när han är tjugo eller femtio, där vi inte vet vad det är för värld han ska leva i. Fortfarande vaknar jag ibland på nätterna och undrar hur det ska gå, om allt är bra med honom, om vi ska klara att bli föräldrar.

Men nu de mesta tankarna har stillnat. Den mesta tiden är det fridfullt. Det har blivit sant för mig att vi inte vet vad som kommer att hända sen, att det som finns är det som finns här och nu. Och här och nu finns en liten person som vi snart snart snart kommer att få träffa.

Jag vill jobba för framtiden. Jag vill att den där världen om tjugo år eller femtio år ska vara en god värld, en hel värld.

Men just nu låter jag mig vara i stunden. Jag låter mig äntligen njuta lite av att vara gravid, av det fantastiska att jag får känna ett liv i mig, att få hålla det i trygghet i några dagar till.

Graviditetsgnäll

För några år sen var två kvinnor i min närhet gravida samtidigt. Den ena är rätt kort, och hennes mage hade ju självklart inte så många andra ställen att ta vägen än rakt ut. Den andra är däremot rätt lång, och hade helt enkelt mer plats för mage. Nån gång kommenterade jag det, något om att det måste vara skönt att hennes mage inte blev så stor, för det verkade vara rätt jobbigt. Hon tog illa vid sig, undrade om jag tyckte att hennes mage var för liten och det blev rätt spänt. Långt senare berättade hon att det var lite trassel med bebisens tillväxt, så det var ett känsligt område jag trampat in i.

Det lärde mig att vara lite mer försiktig med att kommentera storleken på gravidas magar. (En annan gång lyckades jag gratulera en icke-gravid till graviditeten, efter det säger jag absolut ingenting till personer jag misstänker är gravida förrän de har bekräftat det själva. En av mina mest genanta stunder någonsin.)

I alla fall, nu som gravid kan jag ännu mer stryka under att man INTE ska kommentera storleken på magar. Sen det började synas har jag fått många omdömen om min mage, både att den ser stor ut och att den ser liten ut. Inget av det känns särskilt bra. Jag har funderat en del på varför.

För det första: Har du inte någon sorts superblick så vet du faktiskt inte om den där magen under kläderna är stor eller liten. Det går inte att avgöra med ett ögonkast. En liten indikation är att barnmorskor använder måttband för att se hur magen växer och att de jämför magen med sig själv.

För det andra: Kroppsbyggnad påverkar som sagt. En lång överkropp har mer gravidmageplats än en kort överkropp. Tillväxten i magen är densamma för det.

För det tredje: Det kan finnas andra kroppsliga skäl till att magen ser ut som den gör som du kanske inte har särskilt stor lust att diskutera i alla sammanhang, även om det inte är någon fara för bebisen. Du skulle till exempel kunna ha ett myom som under en stor del av graviditeten var större än själva fostret (så att det nästan blev tvillingmagestorlek på magen) och som sen tvingar barnet att ligga i tvärställning högt upp i magen istället för att lägga sig tillrätta med huvudet neråt som alla normala barn. Då kanske din mage pressas ut åt sidorna på ett sätt som annars är vanligt hos omföderskor snarare än förstagångsgravida, vilket kan få magen att se större ut.

För det fjärde: Det kan också vara mer allvarligt problem, till exempel en påverkad tillväxt. Det är kanske inte heller något man vill prata med varenda kotte om.

För det femte: Även om du skulle upptäcka en onormal storlek på magen så har mamman och vården mycket troligt redan koll på det. Du kommer inte att vara den som först upptäcker tvillingarna eller att det beräknade förlossningsdatumet är fel eller att något annat är på tok. Det är redan identifierat. Så länge mamman har gått på sina kontroller förstås, men det är ju upp till henne. Och återigen, det kanske inte är något mamman vill prata med just dig om.

Och för det sjätte: Bara för att någon är gravid betyder inte det att hennes kropp blir till ett allmänt diskussionsämne.

Men ser man en gravidmage så kan det vara svårt att inte kommentera. Här kommer förslag på vad man kan säga istället:

Vilken fin mage!

Man kan brodera ut det till:

Oj, vilken fin mage!

Det räcker alldeles utmärkt så. För gravidmagar ÄR fina. Stora som små.

Gravidmagen är iklädd ett noppigt linne av okänt märke. Byxorna är från Hennes mammakollektion, och har tappat det mesta av resåren redan.

 

Att ta plats

Jag har börjat med ett nytt skrivprojekt. Mejsla ut karaktärer, fundera på platser, hitta händelseförlopp och leka med scener. Jag vet vilka det ska handla om, och hur, och varför just de.

Men så har det dykt upp en bikaraktär som bara stövlar in och säger att hon är superviktig. Kanske viktigast. Kanske allt ska handla om henne. Hon kan möjligen tänka sig att det kan finnas flera olika spår i manuset, men i hennes är hon drottning.

Det värsta är att hon ÄR intressant. Jag tänker på henne mest hela tiden, måste kolla upp saker runt henne, ta reda på mer och mer. Varje tråd jag drar i visar sig vara stora nystan av spännandeheter. Och i nystanen hittar jag nya trådar att dra i.

Hon hör hemma i historien, det gör hon, men hon skulle aldrig vara mer än en bifigur. Jag var inte ens säker på att man skulle få träffa henne. Men det köper hon inte. Hon ska finnas.

Det blir en helt annan historia än jag hade tänkt mig nu när hon har dykt upp. Det jag trodde var temat för berättelsen kanske inte alls är det. Eller så är det det fast på ett annat sätt. Svårt, svårt, svårt.

Men så roligt! Det är rätt fantastiskt när en person som egentligen inte finns plötsligt hävdar sin existens. Jag vet inte var hon kommer ifrån, men hon är här nu.

Boktips och oförtjänta hyllvärmare

För tillfället läser jag mycket. Jag har periodvis nu under graviditeten vaknat mitt i natten och haft en hjärna som bara vägrar att komma till ro igen. Läsning är den enda av de testade metoderna som har funkat. Att läsa och läsa och läsa. Till slut lugnar sig hjärnan och jag kan somna igen.

Så jag har tagit mig igenom en hel mängd böcker. Gått igenom varenda bokhandel jag kommit i närheten av. Rotat igenom hyllorna efter böcker som passar att läsas mitt i natten av en orolig hjärna. Och läst och läst och läst.

Igår närmade sig återigen slutet av högen av olästa böcker och jag la desperat ut en förfrågan i mina sociala kanaler. Snälla hjälp mig att hitta böcker! Intressanta, inte ångestskapande och inte feelgood.

(Jag har klämt en del feelgood i sommar, och till slut känns det som att man förätit sig på smågodis tycker jag. Raka, enkla problem som går att lösa genom en rak och tydlig omläggning av livet, ett uppenbart romantiskt intresse som man garanterat kommer få se tillsammans med huvudkaraktären i slutet och gärna en hund. Gärna en ny karriär, som är lite udda och kanske kreativ fast inte för udda eller utmanande. Till slut behöver man något med lite mer tuggmotstånd.)

I alla fall, så många tips har ramlat in! Helt underbart! Jag blir sugen på ungefär alla!

Och det allra bästa är att jag inser att jag redan har flera stycken av de rekommenderade böckerna hemma, fast på något sätt lyckats glömma bort dem. Så min plan nu är att:
1.) Inventera mina bokhyllor. Har jag fler bortglömda pärlor där?
2.) Hälsa på inne på biblioteket. Jag kan tänka mig att många går att hitta där
3.) Shoppa loss på Adlibris eller Globe eller vilken bokhandel jag nu kommer till först.
4.) Läsa och läsa och läsa

Punkt nummer 4 kommer jag göra efter punkt 1.) och 2.) också.

Och jag blir bara glad för ännu fler tips. Jag tror inte att jag någonsin kan få för många.

Tipsen hittills (så att jag inte glömmer bort dem igen):

  • Nils Håkanson Järnskallen m. fl.
  • Donna Tartt Steglitsan
  • Majgull Axelsson Jag heter inte Miriam
  • Kristina Sandbergs trilogi om Maj
  • Konsten att höra hjärtslag
  • Anna B Ragde Berlinerpopplarna
  • Marianne Cedervall Böckerna om Mirjam och Hervor
  • Fredrik Backman Björnstad
  • Anthony Doerr Ljuset vi inte ser
  • Tove Jansson Muminböckerna
  • Maria Sveland Bitterfittan del 2
  • Tove Folkesson Kalmars jägarinnor
  • Lars Mytting Simma med de drunknade
  • Sara Lövestam Böckerna om Kouplan
  • Elizabeth Strout My name is Lucy Barton
  • Elena Ferrante Min fantastiska vännina
  • De nya biografierna över Mann, Boye och Hjalmar Söderberg. Och Laestadius Larssons över Hilma af Klint.
  • Finnjävlar

Att skriva

Jag har tagit en skrivpaus i sommar. I juni skickade jag iväg ett manus till ett förlag, så det vill jag inte röra just nu. Mina nya projekt har ännu inte riktigt tagit sig, det är lösa idéer som inte riktigt har visat sina konturer. Och bloggen har fått ligga på is. Sommar och gäster och bebisfunderingar och andra funderingar har fått ta över istället.

Men nu börjar min hjärna rulla igång igen. Lite tvekande är det. Jag har ju begränsat med tid jag styr över själv, om bara ett par månader kommer en ny litet person ta massa av min tid i anspråk. Nånstans finns en känsla av att det kanske är meningslöst att dra igång något stort, nytt nu. Men det kliar i mig.

Det är något magiskt med att skriva. När jag sitter med mina intriger och karaktärer och miljöer händer något i mig. Jag blir lugn och fokuserad på ett sätt jag sällan blir annars.

Och när jag inte skriver blir jag ledsen. Så enkelt är det. Jag blir ledsen, livet känns lite mer meningslöst, jag tappar fart och riktning och lust.

Det är inte alltid roligt att skriva. Ganska ofta är det inte roligt alls. Det kan vara asjobbigt och tungt och tråkigt och kännas extremt meningslöst. Och jag kan vara så hård mot min text, mina idéer och mina karaktärer att det gör ont. Men det är på något sätt en bra dålig känsla jämfört med smärtan och tomheten av att inte skriva.

Och nu ifrågasätter jag naturligtvis mig själv. Är det inte lite pretentiöst att tänka såhär, tänker jag. Skulle jag inte kunna göra något annat lika gärna? Och även om jag verkligen känner mig kallad så kanske jag inte är utvald. Kanske jag borde släppa idén om att skriva och lägga den tiden på något mer samhällsnyttigt, produktivt och framgångsrikt? Skulle jag helt sluta skriva skulle jag ju kunna frilägga tid till massa bra saker.

Men det går nog inte. Eller går och går. Jag vill inte. Jag tänker inte. Skrivandet verkar vara en nödvändighet för mig, en del av mig, något oundkomligt. Så får det vara.

 

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

Liten lista

Jag hittade den här listan hos Underbara Clara och blev sugen på att göra den jag med.

  • Har du något konstigt du alltid behöver göra?
    Jag har svårt att sitta vanligt på en stol, utan drar alltid upp benen under mig. Och så vickar jag alltid, alltid på tårna.
  • Har du något smeknamn? Min mamma kallar mig snäckan och min sambo har en serie av smeknamn. Men inget jag kallas utanför familjen.
  • Några måsten? Tid för vila och böcker samt kaffe någon gång om dagen. Nu har jag dragit ner kaffet till en gång om dagen och den koppen är helig.
  • Några lyxvanor? När jag flyttade från Stockholm lämnade jag bakom mig många lyxvanor, som att köpa kläder och grejer när lusten föll på och äta lunch ute och köpa hämtmat och åka på spontanresor. Men vi lever egentligen ett lyxigt liv här med, med en tendens att ”unna oss”, köpa den mat vi är sugna på och göra små turer hit och dit.
  • Vad stör du dig på hos andra? Mycket av det jag stör mig på ligger egentligen hos mig. Jag stör mig till exempel på när folk har väldigt tvärsäkra åsikter om sånt som är lite känsligt för mig. Just nu kring graviditet och barnuppfostran. Mitt mål är att kunna lyssna utan att ta personligt, inse att det handlar om deras åsikter och att det egentligen inte påverkar mig. Jag blir bättre, men det är inte helt lätt.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Nja, jag brukar för det mesta säga sånt som jag kan känna för själv. Men jag är snällare mot andra än mot mig själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag tyckte att det stod platser som jag vill återvända till, och det finns det ju hur många som helst. Men aldrig? Indianapolis har jag inget större behov att återvända till. Det var i och för sig den plats jag först såg eldflugor, men det finns ju på andra ställen också. Och Tierp håller jag mig helst ifrån för all framtid.
  • Vad sa du senast? Ha det fint idag. Åk försiktigt. Till min sambo som ska till Norrköping med kollegor över dagen.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 30. Jag bodde i världens sötaste lilla lägenhet på Söder, den första helt egna lägenheten i mitt liv och höll som bäst på att trassla in mig i en ny relation efter att ha avslutat en lång relation hösten innan. Jag kände mig alldeles enormt levande, det var en spännande tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma var prästbarn och flyttade runt rätt mycket, men hamnade i Uppsala till slut. Pappa växte upp i Uppsala, förutom ett par år i USA.
  • Har du någon gång ringt polisen? Nej, inte som jag kan påminna mig om.
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑