Författare: Kerstin (sida 2 av 11)

Att ta plats

Jag har börjat med ett nytt skrivprojekt. Mejsla ut karaktärer, fundera på platser, hitta händelseförlopp och leka med scener. Jag vet vilka det ska handla om, och hur, och varför just de.

Men så har det dykt upp en bikaraktär som bara stövlar in och säger att hon är superviktig. Kanske viktigast. Kanske allt ska handla om henne. Hon kan möjligen tänka sig att det kan finnas flera olika spår i manuset, men i hennes är hon drottning.

Det värsta är att hon ÄR intressant. Jag tänker på henne mest hela tiden, måste kolla upp saker runt henne, ta reda på mer och mer. Varje tråd jag drar i visar sig vara stora nystan av spännandeheter. Och i nystanen hittar jag nya trådar att dra i.

Hon hör hemma i historien, det gör hon, men hon skulle aldrig vara mer än en bifigur. Jag var inte ens säker på att man skulle få träffa henne. Men det köper hon inte. Hon ska finnas.

Det blir en helt annan historia än jag hade tänkt mig nu när hon har dykt upp. Det jag trodde var temat för berättelsen kanske inte alls är det. Eller så är det det fast på ett annat sätt. Svårt, svårt, svårt.

Men så roligt! Det är rätt fantastiskt när en person som egentligen inte finns plötsligt hävdar sin existens. Jag vet inte var hon kommer ifrån, men hon är här nu.

Boktips och oförtjänta hyllvärmare

För tillfället läser jag mycket. Jag har periodvis nu under graviditeten vaknat mitt i natten och haft en hjärna som bara vägrar att komma till ro igen. Läsning är den enda av de testade metoderna som har funkat. Att läsa och läsa och läsa. Till slut lugnar sig hjärnan och jag kan somna igen.

Så jag har tagit mig igenom en hel mängd böcker. Gått igenom varenda bokhandel jag kommit i närheten av. Rotat igenom hyllorna efter böcker som passar att läsas mitt i natten av en orolig hjärna. Och läst och läst och läst.

Igår närmade sig återigen slutet av högen av olästa böcker och jag la desperat ut en förfrågan i mina sociala kanaler. Snälla hjälp mig att hitta böcker! Intressanta, inte ångestskapande och inte feelgood.

(Jag har klämt en del feelgood i sommar, och till slut känns det som att man förätit sig på smågodis tycker jag. Raka, enkla problem som går att lösa genom en rak och tydlig omläggning av livet, ett uppenbart romantiskt intresse som man garanterat kommer få se tillsammans med huvudkaraktären i slutet och gärna en hund. Gärna en ny karriär, som är lite udda och kanske kreativ fast inte för udda eller utmanande. Till slut behöver man något med lite mer tuggmotstånd.)

I alla fall, så många tips har ramlat in! Helt underbart! Jag blir sugen på ungefär alla!

Och det allra bästa är att jag inser att jag redan har flera stycken av de rekommenderade böckerna hemma, fast på något sätt lyckats glömma bort dem. Så min plan nu är att:
1.) Inventera mina bokhyllor. Har jag fler bortglömda pärlor där?
2.) Hälsa på inne på biblioteket. Jag kan tänka mig att många går att hitta där
3.) Shoppa loss på Adlibris eller Globe eller vilken bokhandel jag nu kommer till först.
4.) Läsa och läsa och läsa

Punkt nummer 4 kommer jag göra efter punkt 1.) och 2.) också.

Och jag blir bara glad för ännu fler tips. Jag tror inte att jag någonsin kan få för många.

Tipsen hittills (så att jag inte glömmer bort dem igen):

  • Nils Håkanson Järnskallen m. fl.
  • Donna Tartt Steglitsan
  • Majgull Axelsson Jag heter inte Miriam
  • Kristina Sandbergs trilogi om Maj
  • Konsten att höra hjärtslag
  • Anna B Ragde Berlinerpopplarna
  • Marianne Cedervall Böckerna om Mirjam och Hervor
  • Fredrik Backman Björnstad
  • Anthony Doerr Ljuset vi inte ser
  • Tove Jansson Muminböckerna
  • Maria Sveland Bitterfittan del 2
  • Tove Folkesson Kalmars jägarinnor
  • Lars Mytting Simma med de drunknade
  • Sara Lövestam Böckerna om Kouplan
  • Elizabeth Strout My name is Lucy Barton
  • Elena Ferrante Min fantastiska vännina
  • De nya biografierna över Mann, Boye och Hjalmar Söderberg. Och Laestadius Larssons över Hilma af Klint.
  • Finnjävlar

Att skriva

Jag har tagit en skrivpaus i sommar. I juni skickade jag iväg ett manus till ett förlag, så det vill jag inte röra just nu. Mina nya projekt har ännu inte riktigt tagit sig, det är lösa idéer som inte riktigt har visat sina konturer. Och bloggen har fått ligga på is. Sommar och gäster och bebisfunderingar och andra funderingar har fått ta över istället.

Men nu börjar min hjärna rulla igång igen. Lite tvekande är det. Jag har ju begränsat med tid jag styr över själv, om bara ett par månader kommer en ny litet person ta massa av min tid i anspråk. Nånstans finns en känsla av att det kanske är meningslöst att dra igång något stort, nytt nu. Men det kliar i mig.

Det är något magiskt med att skriva. När jag sitter med mina intriger och karaktärer och miljöer händer något i mig. Jag blir lugn och fokuserad på ett sätt jag sällan blir annars.

Och när jag inte skriver blir jag ledsen. Så enkelt är det. Jag blir ledsen, livet känns lite mer meningslöst, jag tappar fart och riktning och lust.

Det är inte alltid roligt att skriva. Ganska ofta är det inte roligt alls. Det kan vara asjobbigt och tungt och tråkigt och kännas extremt meningslöst. Och jag kan vara så hård mot min text, mina idéer och mina karaktärer att det gör ont. Men det är på något sätt en bra dålig känsla jämfört med smärtan och tomheten av att inte skriva.

Och nu ifrågasätter jag naturligtvis mig själv. Är det inte lite pretentiöst att tänka såhär, tänker jag. Skulle jag inte kunna göra något annat lika gärna? Och även om jag verkligen känner mig kallad så kanske jag inte är utvald. Kanske jag borde släppa idén om att skriva och lägga den tiden på något mer samhällsnyttigt, produktivt och framgångsrikt? Skulle jag helt sluta skriva skulle jag ju kunna frilägga tid till massa bra saker.

Men det går nog inte. Eller går och går. Jag vill inte. Jag tänker inte. Skrivandet verkar vara en nödvändighet för mig, en del av mig, något oundkomligt. Så får det vara.

 

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

Liten lista

Jag hittade den här listan hos Underbara Clara och blev sugen på att göra den jag med.

  • Har du något konstigt du alltid behöver göra?
    Jag har svårt att sitta vanligt på en stol, utan drar alltid upp benen under mig. Och så vickar jag alltid, alltid på tårna.
  • Har du något smeknamn? Min mamma kallar mig snäckan och min sambo har en serie av smeknamn. Men inget jag kallas utanför familjen.
  • Några måsten? Tid för vila och böcker samt kaffe någon gång om dagen. Nu har jag dragit ner kaffet till en gång om dagen och den koppen är helig.
  • Några lyxvanor? När jag flyttade från Stockholm lämnade jag bakom mig många lyxvanor, som att köpa kläder och grejer när lusten föll på och äta lunch ute och köpa hämtmat och åka på spontanresor. Men vi lever egentligen ett lyxigt liv här med, med en tendens att ”unna oss”, köpa den mat vi är sugna på och göra små turer hit och dit.
  • Vad stör du dig på hos andra? Mycket av det jag stör mig på ligger egentligen hos mig. Jag stör mig till exempel på när folk har väldigt tvärsäkra åsikter om sånt som är lite känsligt för mig. Just nu kring graviditet och barnuppfostran. Mitt mål är att kunna lyssna utan att ta personligt, inse att det handlar om deras åsikter och att det egentligen inte påverkar mig. Jag blir bättre, men det är inte helt lätt.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Nja, jag brukar för det mesta säga sånt som jag kan känna för själv. Men jag är snällare mot andra än mot mig själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag tyckte att det stod platser som jag vill återvända till, och det finns det ju hur många som helst. Men aldrig? Indianapolis har jag inget större behov att återvända till. Det var i och för sig den plats jag först såg eldflugor, men det finns ju på andra ställen också. Och Tierp håller jag mig helst ifrån för all framtid.
  • Vad sa du senast? Ha det fint idag. Åk försiktigt. Till min sambo som ska till Norrköping med kollegor över dagen.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 30. Jag bodde i världens sötaste lilla lägenhet på Söder, den första helt egna lägenheten i mitt liv och höll som bäst på att trassla in mig i en ny relation efter att ha avslutat en lång relation hösten innan. Jag kände mig alldeles enormt levande, det var en spännande tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma var prästbarn och flyttade runt rätt mycket, men hamnade i Uppsala till slut. Pappa växte upp i Uppsala, förutom ett par år i USA.
  • Har du någon gång ringt polisen? Nej, inte som jag kan påminna mig om.

Om jag skulle skriva en deckare…

…skulle jag INTE:

  • Låta mordoffren vara kvinnor som förnedras och torteras till döds i väl utbroderade scener och sen hittas lite lagom nakna, gärna med en alldeles för sexualiserad och detaljerad beskrivning av deras döda kroppar
  • Låta mordoffren vara barn
  • Ha en sadistisk, beräknande seriemördare som skurk
  • Ha en polis som alltid lägger ifrån sig mobilen när det gäller
  • Ha huvudpersoner som inte pratar med varandra vilket gör att utredningen tar extremt mycket längre tid än den behöver så att en eller ett par extra personer dör och flera personer utsätts för fara
  • Ha en journalist som huvudperson

 

…skulle jag:

  • Eventuellt låta mordoffren vara framgångsrika, friska, starka män i god fysisk form. Jag tänker ultrasportare, säljchefer, ägare av sportplan/stora segelbåtar/stora hus, toppchefer, toppmäklare, toppfinansmän. Eller kanske kulturmän med en stor svans av beundrare. Det är inte personligt, jag bara tycker att de alltför sällan får spela en ofrivillig offerroll. (Sen kan de ju gå in i en frivillig offerroll, men det är en helt annan sak.) Det är ju i och för sig inte särskilt realistiskt, de brukar inte bli mördade så ofta, men å andra sidan brukar inte sadistiska seriemördare härja runt så ofta heller, men de skrivs det ändå bok efter bok om.
  • Troligtvis skriva om ett mord av det slag som mord oftare verkar vara. Någon blir jävligt förbannad på någon annan pga en verklig eller inbillad oförrätt och tar med ett vapen för att ge igen eller hämnas eller på annat sätt visa hur enormt viktig den är. Det verkar vara svårt nog att utreda.
  • Fokusera på de kvarvarande närstående som ska försöka hantera livet efter brottet. Kanske eller troligtvis misstänkta för brottet som begåtts ska de hantera sorg och förlust.
  • Försöka slippa ha polis eller åklagare i huvudrollen. Det vore så oändligt tråkigt att behöva sätts sig in i hur en mordutredning egentligen går till.
  • Kanske helt släppa all realism och köra en pusseldeckare á Maria Lang. Ett mord begås i en isolerad miljö. Alla vet att någon på plats är förövaren. Ska de hitta den innan nästa mord sker…

Undrar om nån skulle läsa min deckare?

Att avsluta

Jag vet inte vad som egentligen är svårast med en bok eller film eller TV-serie. Om det är att skapa den där starten som drar in läsarna och tittarna eller om det är att få till ett slut så att läsarna och tittarna kan lämna verket tillfredsställda och belåtna.

Men jag vet att det är få slut som har oroat mig i förväg lika mycket som slutet på TV-serien The Leftovers. Grundpremissen för serien är att två procent av världens befolkning försvann plötsligt utan ett spår. Ena sekunden var de där, nästa är de som utplånade från jordens yta. Ingen vet vad som hänt med dem, det finns ingen förklaring, inget som förenar de försvunna, inget som de kvarvarande kan förhålla sig till. De är bara borta.

Tanken med serien är att undersöka vad som kan hända med ett samhälle efter en katastrof av det här slaget. Hur förhåller sig människor till ovissheten och frågorna. Svaret är kortfattat att de förhåller sig rätt dåligt till det. Många är i sorg efter att ha förlorat närstående. Många är rädda för vad som kommer att hända sen. Är det här början på jordens undergång, första steget av den kristna apokalypsen? Folk förenas i olika sektliknande grupper, och skadar varandra så mycket de kan.

Det är tre säsonger och varje säsong blir bara bättre och bättre och mer och mer ångestskapande. Jag har tittat på den med pulsens hårda slag i halsgropen. Det har inte varit läskigt, bara ständigt obehagligt. Och så bra.

Samtidigt har jag varit orolig genom hela serien. Bakom The Leftovers står bland annat Damon Lindelof, som också var med och skapade Lost, serien som blev kultförklarad i början av 2000-talet, som jag följde maniskt ett tag, som också hade mystik och frågor och vändningar och ständigt nya bottnar. Och som först blev tråkig och sen säckade ihop som en ugnspannkaka.

Damon Lindelof var väl medveten om fiaskot med Lost, men vågade sig ändå på ännu en serie vars själva premiss var obesvarade frågor. Och den här gången svek han inte. Sista säsongen har varit oerhört laddad, med ett ständigt crescendo. Under varje avsnitt har jag försökt lista ut hur de kommer att knyta ihop det, om de kommer att kunna knyta ihop det. Och de lyckades. Jag sköt på sista avsnittet ett tag, men till slut vågade jag se det. Och blev imponerad. De lyckades. De gjorde verkligen det.

Sen läste jag artikeln The end is here The Vulture. Och blev om möjligt ännu mer imponerad och inspirerad. Det är en detaljerad genomgång av hur de jobbade med säsongen och med avsnittet, med manus och inspelning och klippning, för att få till det där fasade avslutet. Artikeln är extremt läsvärd, men man bör verkligen se serien först. Men eftersom den också är extremt sevärd så är ju det inget problem.

Det jag framför allt tar med mig av artikeln är att man mycket medvetet kan jobba baklänges. Och att man mycket medvetet kan jobba med detaljer. När jag läser den vill jag skriva ännu mer, med ännu mer omsorg och tanke. Och förutom det kan man ju alltid ta med sig att man alltid kan lära sig av det man har gjort som har varit rätt dåligt och göra något riktigt bra sen.

 

Ett nytt liv

Jag har haft perioder i mitt liv där jag har känt att jag inte orkar med en endaste förändring till. ”Snälla snälla snälla, ge mig bara lite lugn och ro” har jag vrålat inom mig. Det har varit perioder av uppbrott, av konflikter, av avsked, av stress, där till slut en ändrad avgångstid på tunnelbanan eller en plötslig förkylning har känts som oöverstigliga berg. Även om det bara är pyttesmå gruskorn på toppen av andra gruskorn, stenar och klippor.

Något har blivit annorlunda. De senaste åren har mitt liv förändrats mer än jag ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig. Från att bo i Stockholm och springa, springa, springa till och från jobbet till att bo på landet och jobba med det jag tycker allra bäst om.Från att skriva i tystnad och hemlighet till att dela med mig av mina alldeles egna ord. Från att tampas med ensamhet och svåra relationer till att leva med en man som jag är lycklig med. Och ingen gång har vrålet om lugn och ro snälla snälla kommit. Såklart finns det fortfarande stunder av grubbel där jag ifrågasätter mina livsval, men jag tror att det ingår i att vara jag. Och det finns stunder då jag undrar vart allt kommer att leda. Men jag står inte på bromsen längre, min andning är liksom hel. Jag har kunnat tycka om mina förändringar.

Och nu närmar sig en större förändring än någon av de tidigare. Jag är på väg från att vara barnlös/barnfri till att bli mamma.

Det är så många år som jag har längtats och hoppats. Gråtnätter och sorg. Jag har upplevt den alldeles fruktansvärda ensamhet i att vara i en relation med någon som inte ville ha barn, inte med mig, inte nu, fast kanske sen, kanske med dig, vi får se, vi skjuter på det, och varje dag, varje natt tänka på att min kropp blev äldre, att tiden rann iväg. Jag har varit ensam och funderat på att kanske försöka få barn ändå, utan inblandning av en pappa.

Och när jag väl träffade någon att vara lycklig med fanns ”kanske för gammal” med som ett ständigt moln. Vi bestämde oss för att går det så går det, men vi ska ha ett bra liv tillsammans i vilket fall som helst. Och vi byggde upp vårt hem och vår gemenskap. Vi har rest och vi har stannat upp och vi har pratat tills våra munnar och öron värkte. Och vi har hoppats på att det en vacker dag skulle bli ett nytt litet liv, ett liv som var en del av oss båda och framför allt något alldeles eget. Men det verkade inte vilja komma till oss.

Vi har träffat läkare, undersökts och behandlats. Varje kväll när hösten gled över till vinter stack min älskade mig med en nål vars innehåll gjorde mig alltmer ledsen, alltmer tyngd. Vi fick sörja över ett litet embryo som trots alla sprutor och läkemedel inte ville stanna. Vi fick ställa in oss på att väntan inför nästa försök, nästa omgång av ovisshet.

Men plötsligt ville det där nya livet helt annorlunda. Plötsligt ville det visst vara med. Strunt i väntan, sa den, nu är jag här. Och i nästan tjugo veckor har den växt i mig nu. När vi har fått titta in på vårt nya lilla liv sprattlar den runt hela tiden, jobbar med hela sin lilla kropp. Finns alldeles påtagligt därinne.

Och jag håller armarna om min mage och ber den stanna därinne länge till, ber den vara försiktig med vad som än kan hända den där inne, så att den kan komma ut till oss. Jag längtar efter den förändring den kommer att bli i våra liv, och jag fasar lite för den. Men nästan mest är jag nyfiken. Vem är den där lilla, som just nu sprattlar runt inne i mig?

Om inte annat kan man få fascinerande nya perspektiv

 

En kanske mer rimlig vinkel

Att bli läst

I många år visade jag aldrig upp något jag skrev. Jag hade lite mappar på min dator med ”Berättelser”, många lösa lappar, högvis med knappt ifyllda anteckningsböcker. Och så många uppslag och tankar som ville ut. Men mer än så blev det så gott som aldrig.

En gång provade jag att låta min dåvarande sambo läsa en novell. För mig var det en ganska ångestladdad novell om en kvinna som är så förlamande rädd för sjukdomar att hon låter hela sitt liv begränsas av sin försiktighet och ständiga sjukhusvistelser och läkarbesök. Min sambo tyckte att den var helfestlig. Det var kul formuleringar, tyckte han. Förkrossande.

Att förhålla mig till andras kommentarer och läsningar var bland det viktigaste jag lärde mig på de skrivkurser jag gått. I början var jag enormt respektfull. Nej, det är fel ord, jag är fortfarande respektfull, det är fantastiskt att någon vill läsa ens texter och göra sig besväret att dela med sig av sina tankar om dem. Men jag tog dem på djupaste allvar och funderade mycket på hur jag borde ändra mina texter för att tillvarata kommentarernas innehåll.

Vid det här laget har jag blivit mer luttrad. Jag lyssnar, tar till mig och sorterar ut. Försöker hitta guldkornen i kritiken. En god lärare var en äldre kursare jag hade på Bona. Hon var stenhård i sin kritik, formulerade sig ofta som om man var något mindre vetande. ”Du förstår ju ingenting (till mig), hon förstår ju ingenting (till kursarna). Din huvudperson borde bara ge dem fingret och gå därifrån, det hade jag gjort.” I början gjorde hennes kritik mig ännu mer förkrossad än min tidigare sambos. Uppenbarligen fick jag inte fram något av det jag ville få fram, och dessutom förstod jag människor fel.

I efterhand tror jag att den ändå härdade mig. Jag förstod verkligen att jag kommer att bli missuppfattad, om jag inte ska bli tråkigt övertydlig. Jag kommer att skapa karaktärer som läsare kommer att tycka illa om, inte förstå sig på, reta sig på, som kommer att behövas för att driva berättelsen framåt, för att utmana huvudkaraktären.

Så när jag numera får en kommentar om att min bikaraktär ”kanske inte behöver vara så aggressiv, han kanske kan tycka synd om huvudkaraktären”, springer jag inte och ändrar honom. Istället inser jag att jag har fått fram hans aggressivitet, vilket ju var mitt uppsåt, men inser att jag kanske behöver förtydliga en eller annan detalj runt honom.

Och till min stora glädje och lättnad är det ingen som har läst den här ganska sorgliga berättelsen och sagt att den var festlig. Kanske jag skriver en festlig historia nån gång, men då ska det banne mig vara med flit.

 

 

Vårnätter

Överallt vaknar världen till liv. Vi ses rådjur och älgar på fälten bredvid hägrar och harar. Lamm och kalvar, en skir grönska som blir allt tätare, allt mer närvarande. Blommor överallt, mattor med skinande vitsippor i kvällsskymningen. Dofter, överallt doftar världen.

Ingen annan tid på året blir det så tydligt för mig att livet är begränsat och tillvaron har ett slut som under vårens kvällar och nätter.

Mitt i det generösa levandet, explosionen av kraft, blir känslan av förgänglighet så stark. Det är bara en liten stund vi finns här, det är bara en liten stund någon finns här. Och allt det sköna omkring mig gör tanken oändligt sorglig. Det borde få fortsätta, det här fantastiska.

Om några veckor, när världen har stabiliserat sig, när träden är mörkgröna och blommorna stadiga, när lammen har vuxit upp lite och kalvarna vågar sig bort från sina mammor, då kommer känslan av att allt kan fortsätta i oändligheten, att inget någonsin kommer att förändras.

Och jag kommer att sakna de här vårveckorna, när livet exploderar och allt darrar av förändringen. Men jag kommer att sova bättre.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑