Kategorier
Böcker

Nobelpriset som försvann

Det är en nästan övertydlig symbolik att tingsrättens dom mot Arnault kom just den här veckan. Veckan då ett författarskap borde ha hyllats föll istället en, vad det verkar, välgrundad och välförtjänt dom. Och Akademien får väl ha ett vanligt torsdagssammanträde idag och sitta och titta på de stolar som nu står tomma istället för att gå ut och möta en glad och uppspelt presskår. 

Varje sensommar börjar jag längta efter första veckan i oktober. En hel vecka som fokuserar på vetenskapliga framsteg, litteratur och fred, vem blir inte lycklig av det?

Medicinpriset känns så angeläget. Mer kunskap om kroppen, bättre behandlingar, större möjligheter att hjälpa människor. Kemipriset brukar vara svårast att förstå. Fysikpriset är ofta svindlande. Eller bara så himla smart. Uppfinning eller upptäckt, vilket som imponerar. Fredspriset som på sistone varit rätt utspejsat, men ändå väcker tankar. 

Och så litteraturpriset. Veckans höjdpunkt. Ibland har det varit favoritförfattare, som när Alice Munro fick det och min dåvarande (mycket saknade) bokklubb drack bubbel. Ibland någon för mig tidigare okänd, som Mo Yan. Ibland oväntad, som Bob Dylan. Och ibland bara stabilt bra, som Kazuo Ishiguro.

Varje år är jag rädd för att Haruki Murakami ska få det. Jag tycker att han har haft alldeles för många psykiskt sköra romantiska intressen som gråter eller blir galen efter att huvudpersonen haft sex med dem. Men jag har inte läst alla hans böcker, så jag kanske dömer orättvist. 

Men i år.

Det var naturligtvis bra att de ställde in priset, att de sparar det till nästa år. Den sönderfallande, käbblande, rumphuggna Akademi vi har just nu hade inte kunnat utnämna någon med trovärdighet. 

Men jag saknar litteraturpriset. Jag saknar att bli glad eller besviken eller förvånad den första torsdagen i oktober. Jag älskar den där stunden när dörren öppnas och ständiga sekreteraren kommer ut och stämningen verkar vara helt fnissigt förväntansfull. Och så det högtidliga tillkännagivandet. Film från förlaget som skålar i champagne. Intervju med en överväldigad författare, om de går att få tag på. (Finast i den kategorin är intervjun med Tomas Tranströmer och hans fru Margareta. Tråkigaste naturligtvis Bob Dylan som bara höll sig undan.)

Nästa år måste det bli ett litteraturpris. De får bara helt enkelt lösa det här nu. Avgå de som borde (det ställer förstås krav på självinsikt och självkritik, det är ju alltid svårt). Välj in nya ledamöter, förslagsvis från andra kretsar än de nuvarande. Och sätt igång och jobba. 

2 svar på ”Nobelpriset som försvann”

Exakt! Sluta tramsa och ta er samman! (Men jag gillar Murakami. Prova Hard-Boild Wonderland and the End of the World om du inte läst den, tycker jag. Sen kanske han inte ska få nobelpris för det, men bra är den…)

Lämna ett svar till Lotta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.