Skrivande är ensamt.

Det går inte att komma ifrån. Du måste sitta vid din dator eller anteckningsbok eller skrivmaskin eller vad du nu väljer att använda och få de där orden från ditt huvud ut i världen. Till och med de som skriver tillsammans verkar sitta rätt mycket på egen kammare.

Det är ensamt också eftersom världen du bygger fram befolkas av dig och dina fantasier. Det spelar ingen större roll om du skriver fiktivt eller verklighetsbaserat, den värld du skriver finns bara i ditt huvud. Det blir mycket umgänge med dig själv.

Den här ensamheten var jag beredd på när jag började skriva. Det går inte att missa. Och skulle man inte märka det själv så får man det berättat på skrivkurser, i skrivböcker, av familj, vänner och grannar. Det är ensamt att skriva.

Det jag däremot inte var beredd på var att jag skulle få en helt fantastisk gemenskap med andra i just skrivandet. Och jag har haft turen att hitta flera andra skrivande människor att dela tankar om text, om innehåll, om skrivande, om processen, om utgivning, om läsande, om allt det där som är skrivande med.

Förrförra helgen fick jag frossa i just det. Mina vänner Nina och Maria, som jag lärde känna under mitt år på Textlabbet på Bona folkhögskola, kom och hälsade på i mitt lilla hus för vår tredje författarhelg. Vi skriver kanske inte så många ord när vi ses, men vi bollar idéer, diskuterade textdetaljer, upplägg, innehåll. Och så fotograferade Maria Nina, eftersom Nina behövde ett författarporträtt inför sin romandebut i höst!

Jag kom ifrån helgen med en katalysator att kicka igång mitt romanprojekt med, ett släktträd, ett flertal frågor till mina karaktärer och väldigt mycket skrivlust.

Och en glädje över att återigen påminnas om att även om mycket av skrivandet är ensamt finns det nästan inget som slår en fin skrivgemenskap.

Författarporträttrering

Skaparstund