Nu har jag fått fira min allra första mors dag som mor. För ett år sen fanns han där i min mage och på sitt sätt kan man väl säga att jag var mamma redan då. Och jag väntade och längtade och vågade inte ta ut något i förskott för tänk om all min längtan och väntan och mina förhoppningar på något sätt skulle förstöra allting. Men de gjorde inte det.

Och i år fick jag en liten syrenbukett och ett skrynklat kort, kärleksfullt uppblött i hörnet. Och så mycket pussar att jag blir lite uppblött i hörnen jag med. Ännu lite mer uppblött i hörnen blir jag när jag tittar på min sovande lilla pojke som ligger så tryggt bredvid mig.

Tidigare har mors dag varit en dag jag har vänt mig bort ifrån. Andats in när de första reklamerna kommit och andats ut måndagen efter. Jag har ringt mamma, nästan varje år, om jag inte verkligen har lyckats förtränga hela grejen. Och skickat en tacksam tanke till de som inkluderar också ”de som inte velat eller kunnat bli mammor” när de pratar om mors dag.

För min upplevelse är att man måste förhålla sig till modersrollen som kvinna, oavsett om man har barn eller inte, oavsett om man vill ha barn eller inte. Och har man en barnlängtan, en önskan att en dag vara den där personen som bebisen borrar in sig mot och inte vill släppa, då är det väldigt mycket att förhålla sig till.

Och då blir mors dag en ganska komplicerad dag.

Då ringer man sin mamma och säger grattis, och längtar till när morsdagsreklamenen byts ut mot bikinireklam eller nåt annat lika ointressant.

Men i år har jag inte behövt vända mig bort från den här dagen. I år har min värld blivit lite uppblött i kanten, lite ny och lite annan. Och jag tänker:

Tack för att jag får vara din mamma, Simon