Det har gått sex månader och en vecka sen den där tisdagen i september då vår lilla pojke skrek sitt allra första skrik.

Och sex och en halv månad sen förlaget till slut tackade nej till mitt manus efter två vändor med det.

Och lite mer än sju månader sen jag egentligen tänkte text, tänkte skriv.

Långa stunder har jag mest bara varit. Särskilt i höstas, då jag och Simon var som en liten enhet, soffan var vår värld och tiden flöt iväg.

Men jag har också tänkt. Av och till, mer eller mindre.

Mest har jag tänkt på vår lille pojke. Det finns en miljard saker att fundera på när man har ett liten barn har jag fått lära mig. Allt det där centrala, mat och sömn och bajs och kläder och värme och närhet och tårar och skratt kan uppta ens hjärna alldeles oerhört mycket.

Jag har tänkt på det där jag fick gå igenom innan han kom in i världen. Allt som var svårare än jag länge har accepterat, allt som fick mig att bli så rädd.

Och ibland tänker jag på att skriva. Mer och mer tänker jag på att skriva. På mitt manus, på vad jag vill göra med det. Det finns något i det, det känner jag och det tyckte förlaget, även om de till slut valde bort det. Nu bubblar idéerna. Det finns mycket att utveckla och fler förlag.

Andra idéer börjar vakna till liv också. Tankar som väcktes under den där tiden innan vår pojke kom. Under tiden som har gått sedan. Tankar som jag tror kan innehålla något.

Tankarna har jag.

Nu måste jag bara hitta tillbaka till vanan. Att när han sover sätta sig vid datorn, fästa ner orden. Jag vet att det redan är många ord som har flugit iväg från mig under den här tiden. Det har säkert varit nyttigt, tankarna har fått gro utan stress. Men ändå.

Nu längtar jag efter skrivet.

Vad livet har varit fyllt av. Min pojke.

Katten dyker upp lite överalltt. Vill vara nära.

Och vintern. Överallt har vintern varit. Vi har njutit så mycket vi kunnat. Men nu längtar jag efter våren också.