Månad: augusti 2017

Graviditetsgnäll

För några år sen var två kvinnor i min närhet gravida samtidigt. Den ena är rätt kort, och hennes mage hade ju självklart inte så många andra ställen att ta vägen än rakt ut. Den andra är däremot rätt lång, och hade helt enkelt mer plats för mage. Nån gång kommenterade jag det, något om att det måste vara skönt att hennes mage inte blev så stor, för det verkade vara rätt jobbigt. Hon tog illa vid sig, undrade om jag tyckte att hennes mage var för liten och det blev rätt spänt. Långt senare berättade hon att det var lite trassel med bebisens tillväxt, så det var ett känsligt område jag trampat in i.

Det lärde mig att vara lite mer försiktig med att kommentera storleken på gravidas magar. (En annan gång lyckades jag gratulera en icke-gravid till graviditeten, efter det säger jag absolut ingenting till personer jag misstänker är gravida förrän de har bekräftat det själva. En av mina mest genanta stunder någonsin.)

I alla fall, nu som gravid kan jag ännu mer stryka under att man INTE ska kommentera storleken på magar. Sen det började synas har jag fått många omdömen om min mage, både att den ser stor ut och att den ser liten ut. Inget av det känns särskilt bra. Jag har funderat en del på varför.

För det första: Har du inte någon sorts superblick så vet du faktiskt inte om den där magen under kläderna är stor eller liten. Det går inte att avgöra med ett ögonkast. En liten indikation är att barnmorskor använder måttband för att se hur magen växer och att de jämför magen med sig själv.

För det andra: Kroppsbyggnad påverkar som sagt. En lång överkropp har mer gravidmageplats än en kort överkropp. Tillväxten i magen är densamma för det.

För det tredje: Det kan finnas andra kroppsliga skäl till att magen ser ut som den gör som du kanske inte har särskilt stor lust att diskutera i alla sammanhang, även om det inte är någon fara för bebisen. Du skulle till exempel kunna ha ett myom som under en stor del av graviditeten var större än själva fostret (så att det nästan blev tvillingmagestorlek på magen) och som sen tvingar barnet att ligga i tvärställning högt upp i magen istället för att lägga sig tillrätta med huvudet neråt som alla normala barn. Då kanske din mage pressas ut åt sidorna på ett sätt som annars är vanligt hos omföderskor snarare än förstagångsgravida, vilket kan få magen att se större ut.

För det fjärde: Det kan också vara mer allvarligt problem, till exempel en påverkad tillväxt. Det är kanske inte heller något man vill prata med varenda kotte om.

För det femte: Även om du skulle upptäcka en onormal storlek på magen så har mamman och vården mycket troligt redan koll på det. Du kommer inte att vara den som först upptäcker tvillingarna eller att det beräknade förlossningsdatumet är fel eller att något annat är på tok. Det är redan identifierat. Så länge mamman har gått på sina kontroller förstås, men det är ju upp till henne. Och återigen, det kanske inte är något mamman vill prata med just dig om.

Och för det sjätte: Bara för att någon är gravid betyder inte det att hennes kropp blir till ett allmänt diskussionsämne.

Men ser man en gravidmage så kan det vara svårt att inte kommentera. Här kommer förslag på vad man kan säga istället:

Vilken fin mage!

Man kan brodera ut det till:

Oj, vilken fin mage!

Det räcker alldeles utmärkt så. För gravidmagar ÄR fina. Stora som små.

Gravidmagen är iklädd ett noppigt linne av okänt märke. Byxorna är från Hennes mammakollektion, och har tappat det mesta av resåren redan.

 

Att ta plats

Jag har börjat med ett nytt skrivprojekt. Mejsla ut karaktärer, fundera på platser, hitta händelseförlopp och leka med scener. Jag vet vilka det ska handla om, och hur, och varför just de.

Men så har det dykt upp en bikaraktär som bara stövlar in och säger att hon är superviktig. Kanske viktigast. Kanske allt ska handla om henne. Hon kan möjligen tänka sig att det kan finnas flera olika spår i manuset, men i hennes är hon drottning.

Det värsta är att hon ÄR intressant. Jag tänker på henne mest hela tiden, måste kolla upp saker runt henne, ta reda på mer och mer. Varje tråd jag drar i visar sig vara stora nystan av spännandeheter. Och i nystanen hittar jag nya trådar att dra i.

Hon hör hemma i historien, det gör hon, men hon skulle aldrig vara mer än en bifigur. Jag var inte ens säker på att man skulle få träffa henne. Men det köper hon inte. Hon ska finnas.

Det blir en helt annan historia än jag hade tänkt mig nu när hon har dykt upp. Det jag trodde var temat för berättelsen kanske inte alls är det. Eller så är det det fast på ett annat sätt. Svårt, svårt, svårt.

Men så roligt! Det är rätt fantastiskt när en person som egentligen inte finns plötsligt hävdar sin existens. Jag vet inte var hon kommer ifrån, men hon är här nu.

Boktips och oförtjänta hyllvärmare

För tillfället läser jag mycket. Jag har periodvis nu under graviditeten vaknat mitt i natten och haft en hjärna som bara vägrar att komma till ro igen. Läsning är den enda av de testade metoderna som har funkat. Att läsa och läsa och läsa. Till slut lugnar sig hjärnan och jag kan somna igen.

Så jag har tagit mig igenom en hel mängd böcker. Gått igenom varenda bokhandel jag kommit i närheten av. Rotat igenom hyllorna efter böcker som passar att läsas mitt i natten av en orolig hjärna. Och läst och läst och läst.

Igår närmade sig återigen slutet av högen av olästa böcker och jag la desperat ut en förfrågan i mina sociala kanaler. Snälla hjälp mig att hitta böcker! Intressanta, inte ångestskapande och inte feelgood.

(Jag har klämt en del feelgood i sommar, och till slut känns det som att man förätit sig på smågodis tycker jag. Raka, enkla problem som går att lösa genom en rak och tydlig omläggning av livet, ett uppenbart romantiskt intresse som man garanterat kommer få se tillsammans med huvudkaraktären i slutet och gärna en hund. Gärna en ny karriär, som är lite udda och kanske kreativ fast inte för udda eller utmanande. Till slut behöver man något med lite mer tuggmotstånd.)

I alla fall, så många tips har ramlat in! Helt underbart! Jag blir sugen på ungefär alla!

Och det allra bästa är att jag inser att jag redan har flera stycken av de rekommenderade böckerna hemma, fast på något sätt lyckats glömma bort dem. Så min plan nu är att:
1.) Inventera mina bokhyllor. Har jag fler bortglömda pärlor där?
2.) Hälsa på inne på biblioteket. Jag kan tänka mig att många går att hitta där
3.) Shoppa loss på Adlibris eller Globe eller vilken bokhandel jag nu kommer till först.
4.) Läsa och läsa och läsa

Punkt nummer 4 kommer jag göra efter punkt 1.) och 2.) också.

Och jag blir bara glad för ännu fler tips. Jag tror inte att jag någonsin kan få för många.

Tipsen hittills (så att jag inte glömmer bort dem igen):

  • Nils Håkanson Järnskallen m. fl.
  • Donna Tartt Steglitsan
  • Majgull Axelsson Jag heter inte Miriam
  • Kristina Sandbergs trilogi om Maj
  • Konsten att höra hjärtslag
  • Anna B Ragde Berlinerpopplarna
  • Marianne Cedervall Böckerna om Mirjam och Hervor
  • Fredrik Backman Björnstad
  • Anthony Doerr Ljuset vi inte ser
  • Tove Jansson Muminböckerna
  • Maria Sveland Bitterfittan del 2
  • Tove Folkesson Kalmars jägarinnor
  • Lars Mytting Simma med de drunknade
  • Sara Lövestam Böckerna om Kouplan
  • Elizabeth Strout My name is Lucy Barton
  • Elena Ferrante Min fantastiska vännina
  • De nya biografierna över Mann, Boye och Hjalmar Söderberg. Och Laestadius Larssons över Hilma af Klint.
  • Finnjävlar

Att skriva

Jag har tagit en skrivpaus i sommar. I juni skickade jag iväg ett manus till ett förlag, så det vill jag inte röra just nu. Mina nya projekt har ännu inte riktigt tagit sig, det är lösa idéer som inte riktigt har visat sina konturer. Och bloggen har fått ligga på is. Sommar och gäster och bebisfunderingar och andra funderingar har fått ta över istället.

Men nu börjar min hjärna rulla igång igen. Lite tvekande är det. Jag har ju begränsat med tid jag styr över själv, om bara ett par månader kommer en ny litet person ta massa av min tid i anspråk. Nånstans finns en känsla av att det kanske är meningslöst att dra igång något stort, nytt nu. Men det kliar i mig.

Det är något magiskt med att skriva. När jag sitter med mina intriger och karaktärer och miljöer händer något i mig. Jag blir lugn och fokuserad på ett sätt jag sällan blir annars.

Och när jag inte skriver blir jag ledsen. Så enkelt är det. Jag blir ledsen, livet känns lite mer meningslöst, jag tappar fart och riktning och lust.

Det är inte alltid roligt att skriva. Ganska ofta är det inte roligt alls. Det kan vara asjobbigt och tungt och tråkigt och kännas extremt meningslöst. Och jag kan vara så hård mot min text, mina idéer och mina karaktärer att det gör ont. Men det är på något sätt en bra dålig känsla jämfört med smärtan och tomheten av att inte skriva.

Och nu ifrågasätter jag naturligtvis mig själv. Är det inte lite pretentiöst att tänka såhär, tänker jag. Skulle jag inte kunna göra något annat lika gärna? Och även om jag verkligen känner mig kallad så kanske jag inte är utvald. Kanske jag borde släppa idén om att skriva och lägga den tiden på något mer samhällsnyttigt, produktivt och framgångsrikt? Skulle jag helt sluta skriva skulle jag ju kunna frilägga tid till massa bra saker.

Men det går nog inte. Eller går och går. Jag vill inte. Jag tänker inte. Skrivandet verkar vara en nödvändighet för mig, en del av mig, något oundkomligt. Så får det vara.

 

Att ha oro

Den här sommaren har det inte blivit mycket bloggande. Jag och min sambo har varit lediga tillsammans, och någonstans bestämde jag mig för att ta en paus från bloggandet och skrivandet.

Det har på många sätt varit en fin sommar. Vi har paddlat och åkt på små utflykter och haft gäster och hälsat på andra. Min mage har blivit allt större. ”Oj, vad stor du har blivit” är den vanligaste kommentaren jag får just nu. Sen tycker jag ju inte att den är så stor, inte så mycket större än igår eller i förrgår.

Men det har också varit en sommar som har präglats av oro. Oro för vår planets hälsa, för vad det är för värld vår lilla bebis kommer att födas in i. Jag har aldrig förr varit så akut medveten om livets förgänglighet, om skörheten i allt, om farlighet och om att det inte finns några garantier för något alls. Ingen kan lova mig att allt blir bra, ingen kan garantera någonting.

Mycket har känts ödesmättat, farligt, svårt. Även om jag egentligen har kunnat se att världen också är vacker och vänlig och god har det ofta legat ett mörkt filter över mina blick. Det finns kanske vackra blommor och sköna skogar den här sommaren, men hur kommer det att vara om ett år eller fem år eller tjugo år?

Jag läser Filifjonkan som trodde på katastrofer från Det osynliga barnet av Tove Jansson. (Nu upptäckte jag att novellen  sattes upp på Dramaten nyligen. Jag hade velat sen den.) Och jag känner igen mig så mycket.

Novellen börjar med att hon tvättar sin matta en vacker sommardag.

Berget var slätt och rött under vattnet, därnere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.

Men Filifjonkan kan inte njuta av den vackra sommardagen, av sin trivsamma sysselsättning. Hon ser ständigt katastrofen närma sig.

Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända. Hon visste det. Nånstans bakom horisonten samlades sig något mörkt och förfärligt – det arbetade sig upp, det kom – fortare och fortare…

Hon försöker omge sig med trygghet i sitt hus fyllt av vackra föremål och ärvda ting. Men i huset hon hyrt tappar föremålen bort sig, de blir bortkomna och ängsliga. Hennes vännina Gafsan kommer på te och försöker konversera, men Filifjonkans alla tankar snurrar runt katastrofen. Och någonstans känner hon en stolthet kring hur mycket hemskt hon kan tänka ut. När stormen väl kommer gömmer hon sig i skafferiet och fantiserar hur stormen är där utanför.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.

Till slut ger hon sig ut ur skafferiet. Stormen river upp taket och hon springer ut i natten. Där är stormen något helt annat än i hennes fantasi. Och när tromben kommer och sopar upp alla hennes porslinsvaser och soffor kan hon till och med känna tillfredsställelse över att bli av med allt.

Jag får tröst av den här berättelsen. Katastrofer kan komma, små eller stora, men de kommer att vara annorlunda och kännas annorlunda än de gör i mitt huvud. Och jag kommer att hantera dem, på ett eller annat sätt, när de är här.

Staty på Falu lasarett. En träffsäker illustration av hur mitt huvud har känts i sommar.

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑