Att avsluta

Att avsluta

Jag vet inte vad som egentligen är svårast med en bok eller film eller TV-serie. Om det är att skapa den där starten som drar in läsarna och tittarna eller om det är att få till ett slut så att läsarna och tittarna kan lämna verket tillfredsställda och belåtna.

Men jag vet att det är få slut som har oroat mig i förväg lika mycket som slutet på TV-serien The Leftovers. Grundpremissen för serien är att två procent av världens befolkning försvann plötsligt utan ett spår. Ena sekunden var de där, nästa är de som utplånade från jordens yta. Ingen vet vad som hänt med dem, det finns ingen förklaring, inget som förenar de försvunna, inget som de kvarvarande kan förhålla sig till. De är bara borta.

Tanken med serien är att undersöka vad som kan hända med ett samhälle efter en katastrof av det här slaget. Hur förhåller sig människor till ovissheten och frågorna. Svaret är kortfattat att de förhåller sig rätt dåligt till det. Många är i sorg efter att ha förlorat närstående. Många är rädda för vad som kommer att hända sen. Är det här början på jordens undergång, första steget av den kristna apokalypsen? Folk förenas i olika sektliknande grupper, och skadar varandra så mycket de kan.

Det är tre säsonger och varje säsong blir bara bättre och bättre och mer och mer ångestskapande. Jag har tittat på den med pulsens hårda slag i halsgropen. Det har inte varit läskigt, bara ständigt obehagligt. Och så bra.

Samtidigt har jag varit orolig genom hela serien. Bakom The Leftovers står bland annat Damon Lindelof, som också var med och skapade Lost, serien som blev kultförklarad i början av 2000-talet, som jag följde maniskt ett tag, som också hade mystik och frågor och vändningar och ständigt nya bottnar. Och som först blev tråkig och sen säckade ihop som en ugnspannkaka.

Damon Lindelof var väl medveten om fiaskot med Lost, men vågade sig ändå på ännu en serie vars själva premiss var obesvarade frågor. Och den här gången svek han inte. Sista säsongen har varit oerhört laddad, med ett ständigt crescendo. Under varje avsnitt har jag försökt lista ut hur de kommer att knyta ihop det, om de kommer att kunna knyta ihop det. Och de lyckades. Jag sköt på sista avsnittet ett tag, men till slut vågade jag se det. Och blev imponerad. De lyckades. De gjorde verkligen det.

Sen läste jag artikeln The end is here The Vulture. Och blev om möjligt ännu mer imponerad och inspirerad. Det är en detaljerad genomgång av hur de jobbade med säsongen och med avsnittet, med manus och inspelning och klippning, för att få till det där fasade avslutet. Artikeln är extremt läsvärd, men man bör verkligen se serien först. Men eftersom den också är extremt sevärd så är ju det inget problem.

Det jag framför allt tar med mig av artikeln är att man mycket medvetet kan jobba baklänges. Och att man mycket medvetet kan jobba med detaljer. När jag läser den vill jag skriva ännu mer, med ännu mer omsorg och tanke. Och förutom det kan man ju alltid ta med sig att man alltid kan lära sig av det man har gjort som har varit rätt dåligt och göra något riktigt bra sen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *