Månad: juni 2017

Liten lista

Jag hittade den här listan hos Underbara Clara och blev sugen på att göra den jag med.

  • Har du något konstigt du alltid behöver göra?
    Jag har svårt att sitta vanligt på en stol, utan drar alltid upp benen under mig. Och så vickar jag alltid, alltid på tårna.
  • Har du något smeknamn? Min mamma kallar mig snäckan och min sambo har en serie av smeknamn. Men inget jag kallas utanför familjen.
  • Några måsten? Tid för vila och böcker samt kaffe någon gång om dagen. Nu har jag dragit ner kaffet till en gång om dagen och den koppen är helig.
  • Några lyxvanor? När jag flyttade från Stockholm lämnade jag bakom mig många lyxvanor, som att köpa kläder och grejer när lusten föll på och äta lunch ute och köpa hämtmat och åka på spontanresor. Men vi lever egentligen ett lyxigt liv här med, med en tendens att ”unna oss”, köpa den mat vi är sugna på och göra små turer hit och dit.
  • Vad stör du dig på hos andra? Mycket av det jag stör mig på ligger egentligen hos mig. Jag stör mig till exempel på när folk har väldigt tvärsäkra åsikter om sånt som är lite känsligt för mig. Just nu kring graviditet och barnuppfostran. Mitt mål är att kunna lyssna utan att ta personligt, inse att det handlar om deras åsikter och att det egentligen inte påverkar mig. Jag blir bättre, men det är inte helt lätt.
  • Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?  Nja, jag brukar för det mesta säga sånt som jag kan känna för själv. Men jag är snällare mot andra än mot mig själv.
  • En plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag tyckte att det stod platser som jag vill återvända till, och det finns det ju hur många som helst. Men aldrig? Indianapolis har jag inget större behov att återvända till. Det var i och för sig den plats jag först såg eldflugor, men det finns ju på andra ställen också. Och Tierp håller jag mig helst ifrån för all framtid.
  • Vad sa du senast? Ha det fint idag. Åk försiktigt. Till min sambo som ska till Norrköping med kollegor över dagen.
  • Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Då var jag 30. Jag bodde i världens sötaste lilla lägenhet på Söder, den första helt egna lägenheten i mitt liv och höll som bäst på att trassla in mig i en ny relation efter att ha avslutat en lång relation hösten innan. Jag kände mig alldeles enormt levande, det var en spännande tid.
  • Var växte dina föräldrar upp? Mamma var prästbarn och flyttade runt rätt mycket, men hamnade i Uppsala till slut. Pappa växte upp i Uppsala, förutom ett par år i USA.
  • Har du någon gång ringt polisen? Nej, inte som jag kan påminna mig om.

Om jag skulle skriva en deckare…

…skulle jag INTE:

  • Låta mordoffren vara kvinnor som förnedras och torteras till döds i väl utbroderade scener och sen hittas lite lagom nakna, gärna med en alldeles för sexualiserad och detaljerad beskrivning av deras döda kroppar
  • Låta mordoffren vara barn
  • Ha en sadistisk, beräknande seriemördare som skurk
  • Ha en polis som alltid lägger ifrån sig mobilen när det gäller
  • Ha huvudpersoner som inte pratar med varandra vilket gör att utredningen tar extremt mycket längre tid än den behöver så att en eller ett par extra personer dör och flera personer utsätts för fara
  • Ha en journalist som huvudperson

 

…skulle jag:

  • Eventuellt låta mordoffren vara framgångsrika, friska, starka män i god fysisk form. Jag tänker ultrasportare, säljchefer, ägare av sportplan/stora segelbåtar/stora hus, toppchefer, toppmäklare, toppfinansmän. Eller kanske kulturmän med en stor svans av beundrare. Det är inte personligt, jag bara tycker att de alltför sällan får spela en ofrivillig offerroll. (Sen kan de ju gå in i en frivillig offerroll, men det är en helt annan sak.) Det är ju i och för sig inte särskilt realistiskt, de brukar inte bli mördade så ofta, men å andra sidan brukar inte sadistiska seriemördare härja runt så ofta heller, men de skrivs det ändå bok efter bok om.
  • Troligtvis skriva om ett mord av det slag som mord oftare verkar vara. Någon blir jävligt förbannad på någon annan pga en verklig eller inbillad oförrätt och tar med ett vapen för att ge igen eller hämnas eller på annat sätt visa hur enormt viktig den är. Det verkar vara svårt nog att utreda.
  • Fokusera på de kvarvarande närstående som ska försöka hantera livet efter brottet. Kanske eller troligtvis misstänkta för brottet som begåtts ska de hantera sorg och förlust.
  • Försöka slippa ha polis eller åklagare i huvudrollen. Det vore så oändligt tråkigt att behöva sätts sig in i hur en mordutredning egentligen går till.
  • Kanske helt släppa all realism och köra en pusseldeckare á Maria Lang. Ett mord begås i en isolerad miljö. Alla vet att någon på plats är förövaren. Ska de hitta den innan nästa mord sker…

Undrar om nån skulle läsa min deckare?

Att avsluta

Jag vet inte vad som egentligen är svårast med en bok eller film eller TV-serie. Om det är att skapa den där starten som drar in läsarna och tittarna eller om det är att få till ett slut så att läsarna och tittarna kan lämna verket tillfredsställda och belåtna.

Men jag vet att det är få slut som har oroat mig i förväg lika mycket som slutet på TV-serien The Leftovers. Grundpremissen för serien är att två procent av världens befolkning försvann plötsligt utan ett spår. Ena sekunden var de där, nästa är de som utplånade från jordens yta. Ingen vet vad som hänt med dem, det finns ingen förklaring, inget som förenar de försvunna, inget som de kvarvarande kan förhålla sig till. De är bara borta.

Tanken med serien är att undersöka vad som kan hända med ett samhälle efter en katastrof av det här slaget. Hur förhåller sig människor till ovissheten och frågorna. Svaret är kortfattat att de förhåller sig rätt dåligt till det. Många är i sorg efter att ha förlorat närstående. Många är rädda för vad som kommer att hända sen. Är det här början på jordens undergång, första steget av den kristna apokalypsen? Folk förenas i olika sektliknande grupper, och skadar varandra så mycket de kan.

Det är tre säsonger och varje säsong blir bara bättre och bättre och mer och mer ångestskapande. Jag har tittat på den med pulsens hårda slag i halsgropen. Det har inte varit läskigt, bara ständigt obehagligt. Och så bra.

Samtidigt har jag varit orolig genom hela serien. Bakom The Leftovers står bland annat Damon Lindelof, som också var med och skapade Lost, serien som blev kultförklarad i början av 2000-talet, som jag följde maniskt ett tag, som också hade mystik och frågor och vändningar och ständigt nya bottnar. Och som först blev tråkig och sen säckade ihop som en ugnspannkaka.

Damon Lindelof var väl medveten om fiaskot med Lost, men vågade sig ändå på ännu en serie vars själva premiss var obesvarade frågor. Och den här gången svek han inte. Sista säsongen har varit oerhört laddad, med ett ständigt crescendo. Under varje avsnitt har jag försökt lista ut hur de kommer att knyta ihop det, om de kommer att kunna knyta ihop det. Och de lyckades. Jag sköt på sista avsnittet ett tag, men till slut vågade jag se det. Och blev imponerad. De lyckades. De gjorde verkligen det.

Sen läste jag artikeln The end is here The Vulture. Och blev om möjligt ännu mer imponerad och inspirerad. Det är en detaljerad genomgång av hur de jobbade med säsongen och med avsnittet, med manus och inspelning och klippning, för att få till det där fasade avslutet. Artikeln är extremt läsvärd, men man bör verkligen se serien först. Men eftersom den också är extremt sevärd så är ju det inget problem.

Det jag framför allt tar med mig av artikeln är att man mycket medvetet kan jobba baklänges. Och att man mycket medvetet kan jobba med detaljer. När jag läser den vill jag skriva ännu mer, med ännu mer omsorg och tanke. Och förutom det kan man ju alltid ta med sig att man alltid kan lära sig av det man har gjort som har varit rätt dåligt och göra något riktigt bra sen.

 

Ett nytt liv

Jag har haft perioder i mitt liv där jag har känt att jag inte orkar med en endaste förändring till. ”Snälla snälla snälla, ge mig bara lite lugn och ro” har jag vrålat inom mig. Det har varit perioder av uppbrott, av konflikter, av avsked, av stress, där till slut en ändrad avgångstid på tunnelbanan eller en plötslig förkylning har känts som oöverstigliga berg. Även om det bara är pyttesmå gruskorn på toppen av andra gruskorn, stenar och klippor.

Något har blivit annorlunda. De senaste åren har mitt liv förändrats mer än jag ens i mina vildaste fantasier kunde tänka mig. Från att bo i Stockholm och springa, springa, springa till och från jobbet till att bo på landet och jobba med det jag tycker allra bäst om.Från att skriva i tystnad och hemlighet till att dela med mig av mina alldeles egna ord. Från att tampas med ensamhet och svåra relationer till att leva med en man som jag är lycklig med. Och ingen gång har vrålet om lugn och ro snälla snälla kommit. Såklart finns det fortfarande stunder av grubbel där jag ifrågasätter mina livsval, men jag tror att det ingår i att vara jag. Och det finns stunder då jag undrar vart allt kommer att leda. Men jag står inte på bromsen längre, min andning är liksom hel. Jag har kunnat tycka om mina förändringar.

Och nu närmar sig en större förändring än någon av de tidigare. Jag är på väg från att vara barnlös/barnfri till att bli mamma.

Det är så många år som jag har längtats och hoppats. Gråtnätter och sorg. Jag har upplevt den alldeles fruktansvärda ensamhet i att vara i en relation med någon som inte ville ha barn, inte med mig, inte nu, fast kanske sen, kanske med dig, vi får se, vi skjuter på det, och varje dag, varje natt tänka på att min kropp blev äldre, att tiden rann iväg. Jag har varit ensam och funderat på att kanske försöka få barn ändå, utan inblandning av en pappa.

Och när jag väl träffade någon att vara lycklig med fanns ”kanske för gammal” med som ett ständigt moln. Vi bestämde oss för att går det så går det, men vi ska ha ett bra liv tillsammans i vilket fall som helst. Och vi byggde upp vårt hem och vår gemenskap. Vi har rest och vi har stannat upp och vi har pratat tills våra munnar och öron värkte. Och vi har hoppats på att det en vacker dag skulle bli ett nytt litet liv, ett liv som var en del av oss båda och framför allt något alldeles eget. Men det verkade inte vilja komma till oss.

Vi har träffat läkare, undersökts och behandlats. Varje kväll när hösten gled över till vinter stack min älskade mig med en nål vars innehåll gjorde mig alltmer ledsen, alltmer tyngd. Vi fick sörja över ett litet embryo som trots alla sprutor och läkemedel inte ville stanna. Vi fick ställa in oss på att väntan inför nästa försök, nästa omgång av ovisshet.

Men plötsligt ville det där nya livet helt annorlunda. Plötsligt ville det visst vara med. Strunt i väntan, sa den, nu är jag här. Och i nästan tjugo veckor har den växt i mig nu. När vi har fått titta in på vårt nya lilla liv sprattlar den runt hela tiden, jobbar med hela sin lilla kropp. Finns alldeles påtagligt därinne.

Och jag håller armarna om min mage och ber den stanna därinne länge till, ber den vara försiktig med vad som än kan hända den där inne, så att den kan komma ut till oss. Jag längtar efter den förändring den kommer att bli i våra liv, och jag fasar lite för den. Men nästan mest är jag nyfiken. Vem är den där lilla, som just nu sprattlar runt inne i mig?

Om inte annat kan man få fascinerande nya perspektiv

 

En kanske mer rimlig vinkel

© 2018 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑