Kategorier
Skrivande

Att bli läst

I många år visade jag aldrig upp något jag skrev. Jag hade lite mappar på min dator med ”Berättelser”, många lösa lappar, högvis med knappt ifyllda anteckningsböcker. Och så många uppslag och tankar som ville ut. Men mer än så blev det så gott som aldrig.

En gång provade jag att låta min dåvarande sambo läsa en novell. För mig var det en ganska ångestladdad novell om en kvinna som är så förlamande rädd för sjukdomar att hon låter hela sitt liv begränsas av sin försiktighet och ständiga sjukhusvistelser och läkarbesök. Min sambo tyckte att den var helfestlig. Det var kul formuleringar, tyckte han. Förkrossande.

Att förhålla mig till andras kommentarer och läsningar var bland det viktigaste jag lärde mig på de skrivkurser jag gått. I början var jag enormt respektfull. Nej, det är fel ord, jag är fortfarande respektfull, det är fantastiskt att någon vill läsa ens texter och göra sig besväret att dela med sig av sina tankar om dem. Men jag tog dem på djupaste allvar och funderade mycket på hur jag borde ändra mina texter för att tillvarata kommentarernas innehåll.

Vid det här laget har jag blivit mer luttrad. Jag lyssnar, tar till mig och sorterar ut. Försöker hitta guldkornen i kritiken. En god lärare var en äldre kursare jag hade på Bona. Hon var stenhård i sin kritik, formulerade sig ofta som om man var något mindre vetande. ”Du förstår ju ingenting (till mig), hon förstår ju ingenting (till kursarna). Din huvudperson borde bara ge dem fingret och gå därifrån, det hade jag gjort.” I början gjorde hennes kritik mig ännu mer förkrossad än min tidigare sambos. Uppenbarligen fick jag inte fram något av det jag ville få fram, och dessutom förstod jag människor fel.

I efterhand tror jag att den ändå härdade mig. Jag förstod verkligen att jag kommer att bli missuppfattad, om jag inte ska bli tråkigt övertydlig. Jag kommer att skapa karaktärer som läsare kommer att tycka illa om, inte förstå sig på, reta sig på, som kommer att behövas för att driva berättelsen framåt, för att utmana huvudkaraktären.

Så när jag numera får en kommentar om att min bikaraktär ”kanske inte behöver vara så aggressiv, han kanske kan tycka synd om huvudkaraktären”, springer jag inte och ändrar honom. Istället inser jag att jag har fått fram hans aggressivitet, vilket ju var mitt uppsåt, men inser att jag kanske behöver förtydliga en eller annan detalj runt honom.

Och till min stora glädje och lättnad är det ingen som har läst den här ganska sorgliga berättelsen och sagt att den var festlig. Kanske jag skriver en festlig historia nån gång, men då ska det banne mig vara med flit.

 

 

2 svar på ”Att bli läst”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.