Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-backup-history.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-updraftplus-encryption.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-manipulation-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-filesystem-functions.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-storage-methods-interface.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php): failed to open stream: No such file or directory in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 Warning: include_once(): Failed opening '/storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/includes/class-job-scheduler.php' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php53/lib/php:/storage/content/21/139021/pear/php') in /storage/content/21/139021/kerstinbeckman.se/public_html/wp-content/plugins/updraftplus/class-updraftplus.php on line 96 april 2017 – Kerstin Beckman

Månad: april 2017

När hjärnan står emot

Utmaningen med att jobba hemma, ensam, med mycket egna projekt är att det är dåligt med yttre påtryckningar. Bestämmer jag mig inte för att göra något så händer inget annat än att jag inte gör det. Och att jag får dåligt samvete och blir stressad.

Å andra sidan, bestämmer jag mig för att göra saker så finns det mycket lite som stoppar mig. Jag kan fokusera precis så mycket jag vill, vilket är en lyx efter åratal av miljoner splittrande större och mindre projekt som slet och drog i mig från alla håll och kanter.

Men, hjärnan är ju som den är. Till exempel väldigt bra på att hitta svepskäl till att göra annat än det jag egentligen borde. Det är fel att säga att den står still, den står bara still inom de områden där den borde röra sig. Istället letar den gångjärn, planterar om växter, monterar en och annan låda och läser artiklar om i och för sig intressanta ämnen, men som har mycket lite att göra med det jag borde göra.

Jag försöker göra två saker när det här händer. För det första få lite förståelse i varför hjärnan håller på så. Just nu kämpar jag med om en ombearbetning av mitt manus. Jag har flera rädslor kring det. En är att jag faktiskt inte vet vad som är rätt eller fel, vilken ända som är rätt att börja i.  En att jag ska förstöra något, tappa bort min idé i ombearbetningens virvlar. En att jag är lite rädd för att bli färdig, lite hederlig separationsångest helt enkelt. Och en att det inte ska bli bättre.

Det andra jag försöker göra är att skapa mig deadlines. Mitt bästa knep är att sätta en timer på säg 52 minuter. Stänga av internet och sen sätta igång. 52 minuter framför manuset med start NU. De går oväntat fort, och för det mesta vill jag inte sluta när de är klara.

Och så fort jag sätter mig ner och jobbar med manuset så inser jag att den där hjärnbiten som skulle jobba med manuset inte alls har stått stilla, utan att den har jobbat i det tysta utan att jag riktigt har märkt det. Det är fullt med tankar som ligger och väntar på att plockas fram. Lite arbetslust smyger fram. Det kan ju bli bättre! Det kan ju faktiskt utvecklas lite till! Det ska bli roligt att bli färdig!

Tyvärr måste jag börja om processen varje dag. Hjärnan som verkar stå still, lockelsen i distraktioner. Och så fokuset, jobbandet.

Även om det är svårt, och stundtals jättesvårt, att jobba utifrån sitt eget huvud är det ändå belönande. Jag hoppas att det ska gå att visa upp det jag har gjort en vacker dag, det skulle vara ytterligare en belöning.

Till dess får jag läsa om seriestrippen från ZenPencils jag fick idag, om att skapa sig en tillvaro utifrån sina värderingar och att tillfredsställa sitt inre.

Boktips för de som inte nöjer sig

Jag ska börja med en lite skämsig bekännelse. Jag följer dokusåpan Gift vid första ögonkastet på SVT.

I den blir tre par hopparade av en expertpanel. De får inte träffa varandra eller veta något om varandra förrän det är dags för bröllopet. Efter det ska de åka på bröllopsresa och bo ihop i fyra veckor för att till slut bestämma sig för om de vill fortsätta att vara gifta eller inte.

Hittills har sex par av sex möjliga valt att skilja sig. Nu har en ny säsong startat och experterna hoppas på bättre tur den här gången. Jag är tveksam. Både till deras chanser och till konceptet som sådant. Arrangerade äktenskap innebär ju att man överger sitt eget omdöme för att man tror att någon annan bättre kan avgöra vem du skulle trivas med. Samtidigt har du ju kvar din skeptiska och ifrågasättande tankeförmåga, som jag tänker går på högvarv under de veckor programmet håller på.

Trots det fortsätter jag att titta. Det är trots allt en SVT-produktion, så de närmar sig både ämnet och deltagarna med viss respekt. Deltagarna är också öppna med sina funderingar om sig själva och relationer, så man får massa härligt människomaterial.

Det här var bakgrunden. Jag läste en diskussion jag om TV-programmet och framför allt deltagarna. Deltagarna rankade framför allt de kvinnliga deltagarna. ”Hon tror att hon är en åtta, men hon är egentligen en femma.” ”Hon är en femma, och han är helt okej, så hon borde nöja sig. Hon får ingen med högre poäng.”

Obehagligt objektifierande och en för mig väldigt främmande syn på relationer. Självklart ska man inte nöja sig. Självklart ska man försöka hitta en relation där man känner att man växer och kan älska och älskas. Och där man har roligt.

Jag tror att böcker kan vara en bra väg att förstå insidan hos människor snarare än att sitta och stirra på utsidan. Så egentligen skulle jag vilja ge några boktips till de som sitter och poängsätter och värderar och inte kan förstå att en människa kan vilja välja och välja bort sin relation.

Den första skulle kunna vara Jojo Moyes böcker om Lou Clark, bland annat Livet efter dig. Underklassig och ganska bortkommen blir hon assistent åt den helkroppsförlamade men otroligt rika, intelligenta, snygga, världsvana och självmordsbenägna Will Traynor. En kärlekshistoria växer fram i den första boken. Lou börjar äntligen kunna se sitt eget värde. Det irriterande med den är att hon trots allt behöver en man för att förlösas ut i den riktiga världen, det fina är att båda kan se förbi varandras yttre in i den inre människan.

Sen har vi En dag av David Nicholls. Dexter och Emma träffas på universitetet och tillbringar en natt tillsammans. Dexter är stilig och borgerlig och Emma är konstnärlig, intelligent och inte lika stilig. Boken utspelar sig samma datum under tjugo år, och de både förändras, utvecklas och backar. Det som var pluspoäng i början är inte lika säkert pluspoäng efter tio år och tvärtom, och vem som väljer och väljer bort vem blir inte lika självklart allteftersom tiden går.

Och så har vi förstås den ultimata boken för de som inte vill nöja sig. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jane är alldaglig, inte särskilt framstående på någonting, föräldralös och till en början helt beroende av släktingars motvilliga välvilja. Hon accepterar inte deras behandling av henne. Hon nöjer sig inte med att stanna kvar som lärare på sin förfärliga och livsfarliga internatskola (som i och för sig blir bättre under tiden hon är där, eftersom skolan inte nöjde sig med den samvetslösa prästen som skolledare och ansvarig för budget). Hon nöjer sig inte med att leva som enkel guvernant för resten av livet. Hon blir kär i den extremt karismatiske mr Rochester, men nöjer sig inte med att stanna hos honom som älskarinna när den galna frun på vinden gör entré. Hon nöjer sig inte heller med sin kusins frieri, när han vill gifta sig med henne för att kunna ha med henne som hjälpreda till Indien. Hon nöjer sig inte med att behålla den förmögenhet hon ärver utan delar den med sina kusiner. Hon nöjer sig faktiskt bara när hon till slut kan gifta sig med änklingen Rochester, men då jäklar är hon nöjd.

Jag tänker att man kan läsa de här böckerna, och så kan man släppa dumma idéer om att ”nöja sig”. Särskilt om de idéerna rör människor man aldrig träffat och inte ens verkar ha någon särskild sympati för.

Att stanna upp

Det är märkliga dagar. Livet fortsätter i allra högsta grad som vanligt här i min lilla by och i Ludvika (så vitt jag kan märka). Mina sociala flöden har gått från att handla helt och hållet om händelserna på Drottninggatan till att börja blandas ut med personliga nyheter, skämt och artiklar om annat. Jag har saker som pockar på uppmärksamhet, uppgifter att göra av alla de slag.

Men det är svårt att inte tänka på fredagseftermiddagen. På den där alldeles akuta chockkänslan jag kände när radiosändningen bröts för nyheten att en lastbil kört in i en folkmassa på Drottninggatan. Att människor hade dött. Det alldeles överväldigande behovet att bekräfta att alla mina nära var ok. Jag körde bil just då, med en hand tryckt mot munnen och kräkkänslor i halsen.

Jag vet ju hur Drottninggatan ser ut en vacker våreftermiddag. Jag har gått där själv oräkneligt antal gånger, jag vet hur mycket folk det brukar vara. Jag vet hur lätt det är att hamna där, att vem jag än kände skulle kunna vara på platsen.

Tack och lov kunde jag med samtal och sms och Facebook ganska snabbt få en ganska bra koll på mina nära. Alla verkade vara okej, även om skrämmande många faktiskt hade varit i den omedelbara närheten. Samtidigt visste man ju ännu inte vad som skulle hända, om det skulle bli någon mer attack, om det fanns andra farliga platser. Det ryktades om skottlossning här och var i staden. Jag hade svårt att släppa radiosändningen, väntade med fasa på bekräftelse om död och förödelse.

Känslan av obehag och sorg bär jag med mig mest hela tiden just nu. Jag känner ett behov av att åka till Stockholm, att se med egna ögon att allt är kvar. För första gången sen jag flyttade därifrån längtar jag tillbaka. Jag vill ta hand om staden lite, även om det kanske låter dumt, som man kan längta efter att ge en kram till någon långt bort man vet sörjer. Men jag vet ju att Stockholm klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Ny tyngs jag av den debatt som brutit ut om dådet. De politiska poänger som görs. Argumenten som snurrar sig om varandra, tvärsäkra och förenklade. Jag är orolig för vilka förhastade beslut som kommer att tas, vilka överilade åtgärder som kommer att sättas in och hur opinionen kommer att vrida och vända.

Just nu, just de här dagarna, känns det som att det är en tid för sorg och eftertanke. Det kommer att finnas tid för beslut och åtgärder, men några dagar till kan vi väl få att hämta oss innan åsikterna börjar hagla?

Jag har läst många artiklar de senaste dagarna. Peter Englund i DN var på något sätt en tröst. Det är värt att hålla huvudet kallt, det är värt att inte ge efter för skräcken. Liksom Sofia Lilly Jönsson i Svenska dagbladet. Jag vet inte hur jag ser på mitt förhållande till kristendomen, och Paulus är definitivt ingen favorit hos mig, men den bibeltext hon nämner känner jag är värd att läsa och läsa igen.

Snart kommer de här dagarna att sjunka undan. Sverige kommer att förändras lite men vi som inte blev direkt drabbade kommer att anpassa oss och fortsätta att leva ungefär som vanligt, inte bara här i byn utan i det stora också. Men just nu känns den gråa himlen och snön som singlar ner passande. Våren kan komma tillbaka om en stund.

Att rita kartor

För tillfället funderar jag mycket på synopsis, en kort sammanfattning av ett manus som man kan använda som stöd inför sitt skrivande eller som en beskrivning efteråt. Jag borde inte tänka på det, jag borde bearbeta mitt befintliga manus och ingenting annat. Men hjärnan gör sitt, helt enkelt.

Jag tror att det finns lika många metoder för synopsis som det finns böcker i världen. En del metoder är superstrikta och elaborerade, som till exempel snöflinge-metoden. Man skapar en grundmening för boken och utifrån den trådar man ut hela boken tills den i princip är färdigskriven. Sen klär man det hela i gestaltning och dialog och voilá, manuset är klart! Jag tror att tanken är att om man strukturerar karaktärer och handling ordentligt från början blir det mindre risk för fel och hela arbetet går snabbare.

Fantastiskt uppstyrt och ordentligt. Men oj, så svårt. Och tråkigt! För mig låter det som en arkitektskiss över en ny stadsdel. Allt är ordnat och tjusigt. Och rätt så artificiellt och livlöst.

Det finns säkert några som känner fram sina böcker också. Som låter berättelsen växa precis som den vill. Hittills har jag inte träffat någon som faktiskt jobbar så, men jag har hört många säga med lite överlägsen ton att så ska man inte tro att man skriver en bok.

Själv skulle jag känna att det vore som att gå runt och blunda bara för att. Vägra se landmärken och medresenärer förrän man krockar med dem.

När jag skriver föredrar jag en blandning av metoder. Jag börjar ofta med att skriva några scener, bara prova mig fram. Känner på karaktärerna, miljön och språket. I slutändan kan de precis lika gärna slängas som bevaras, de där provscenerna, men de ger mig något att utgå ifrån, något som kittlar min fantasi.

Jag lägger mycket tid på att utforska karaktärerna. Drivkrafter, yttre och inre konflikter, bakgrund och framtid. Och lite beteenden och vanor som kan få återkomma under berättelsen. Och så utseende, bara för att. Mina karaktärer utvecklas vidare hela tiden, de visar upp sina verkliga personligheter när jag har umgåtts med dem ett tag. Så jag återkommer till deras beskrivningar kontinuerligt tills jag verkligen känner dem utan och innan.

Tankarna på karaktärerna väcker också tankar på scener. ”Om den och den personen möts, då måste ju det här hända. Och för att de ska kunna träffa den där personen måste de bort, iväg.” Någonstans börjar jag ana en linje. Var det hela ska ta vägen, ungefär hur det ska sluta, var det börjar någonstans och var konflikterna ligger. Jag skriver ner det jag kommer på, gärna på papper till att börja med.

Sen varvar jag mellan att skriva och att planera. Jag brukar komma på viktiga scener snabbare än jag hinner skriva ner dem. Då är det bra med någon form av struktur att lägga in dem i. I det skrivprogram jag använder, Scrivener, kan man lägga upp scener med en kort förklaring och enkelt flytta runt dem. Ett stort papper och post-it-lappar är också skönt. Det blir tydligt och konkret och visuellt, men i min erfarenhet ofta jobbigt att uppdatera. För allt ändras under arbetets gång, det går inte att komma ifrån. Scener, händelseförlopp och linjer kommer till och försvinner. Personer slaktas eller införlivas. Något tema behöver fördjupas när jag har lärt mig mer om förloppet.

Jag kan bli lite avundsjuk på de som strukturerar allt från start. De som vet precis vad som ska hända i varje scen från början till slut innan de sätter sig ner och skriver på riktigt. De som gör en stadsplanering inklusive lyckliga människor och enbuskar i krukor. Men jag behöver lära känna landskapet innan jag kan rita kartan. På något sätt finns berättelsen redan innan den är nerskriven, och mitt jobb är att gå runt i den, lära känna den ordentligt och sen försöka efterbilda den. För att här och var helt ändra på landskapet, det är ju ändå min egen värld som jag bestämmer över.

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑