Böcker den åttonde mars

Det här är böcker av kvinnliga författare och med kvinnliga huvudpersoner från olika delar av mitt liv som jag vill rekommendera alla att läsa. Listan är inte på något sätt fullständig, det finns så oändligt många fler böcker jag vill berätta om. Men jag börjar här!

Bad Feminist av Roxane Gay – Essäer om egentligen allt möjligt. Det kan handla om bantningsläger eller triggervarningar, om Niceville eller sexuellt våld. Roxane Gay har en enormt skarp blick, är fantastiskt rolig och får en att fundera tre varv djupare på allting. Och man kan se henne i Babel också, vilket såklart är en fest!

Emily-böckerna av L M Montgomery – L M Montgomery skrev först Anne på Grönkulla-böckerna, vilket hon blev väldigt känd för. Sen skrev hon en ny serie böcker om en föräldralös flicka. Emily är fantasifull, arg och bestämd. Hon skriver och skriver och skriver. Hon gör inte som Anne och förminskar sin förmåga när hon blir vuxen, utan hon kämpar på. Möter motgångar och jobbar på och belönas till slut med framgång i skrivandet, vilket beskrivs ingående och noga. I sista kapitlet får hon sin man också. Nyligen upptäckte jag att den svenska översättningen är förkortad. Den engelska är mer om hennes skrivande, den är mer feministisk och hon är ännu roligare där.

Vi kom över havet av Julie Otsuka – Otsuka har skrivit en kollektivroman, vi får följa ett vi, en grupp postorderbrudar från Japan som skeppas över till Kalifornien för att bli bortgifta. Den handlar om deras kamp att komma tillrätta i sin nya miljö, att vänja sig vid sina män, att bygga upp en ny tillvaro. Sedan kommer andra världskriget, och familjerna rycks återigen upp och placeras i interneringslägren. Deras tillvaro faller i bitar. Jag tycker att den lyckas förena det individuella perspektivet med det kollektiva på ett lysande sätt. Det du upplever är ditt eget, men det finns också ett sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre– Jag älskade litteraturhistoria på gymnasiet, jag slukade författaröden och textutdrag. Men jag saknade kvinnorna. Vi fick en så ordentlig genomgång av manliga författare. ”Det finns inga kvinnliga författare” sa min killklasskompisar. ”Inte som är så bra och viktiga i alla fall.” Sen kom antologin Hundra skrivande kvinnor av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström och jag jublade. Och ungefär samtidigt hittade jag Mare Kandre. Quinnan och Dr Dreuf är en terapisession. Den kvinnohatande psykoanalytikern får lyssna på de kvinnoöden som trängs i patienten Evas sinne. Boken gestaltar kvinnoöden genom historien, plus att den behandlar doktor Dreuf härligt föraktfullt.  Mycket mycket bra för ett hungrande tonårshjärta.

Resa med lätt bagage av Tove Jansson – Tove Jansson har alltid funnits med mig. Det här är en novellsamling med mycket vemod, ensamhet och sorg. Och ändå möten och relationer. I en värld där väldigt mycket är väldigt högljutt och väldigt mycket på ytan är det skönt med det tystlåtna och stillsamma.

Glaskupan av Sylvia Plath – Jag läste den ganska sent, för bara ett par år sedan. Och föll totalt helt och hållet. Det är en skildring av depression och ångest, men den är så klarsynt och rolig att jag skrattar högt. Och blir arg och ledsen för att det inte fanns någon hjälp för henne. Hon borde ha fått leva mycket längre och skriva mycket mer.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie – Ifemelu och Obinze växer upp i Nigeria och blir kära. De skiljs åt under många år, Ifemelu lever i USA och Obinze bor några år i Storbritannien. Den handlar om att vara invandrare och mörkhyad i en vit värld. Att återvända hem och vänja sig vid att ens hemland har förändrats. Om hår, hår som måste formas och tuktas, eller som får vara sig själv. Adichie har även skrivit boken Alla borde vara feminister som delats ut till alla 16-åringar i Sverige. Här är en intressant intervju där hon bland annat berättar om vad det innebär att vara en uttalat feministisk författare.

Till båda polerna (utan skägg) av Catharine Hartley – Det här är en självbiografisk bok om Catharine Hartley som en nyårsafton bestämmer sig för att hon ska gå till Sydpolen. Hon är en äventyrare som har utmanat sig själv på massa sätt, men hon dricker också för mycket, röker för mycket och är fruktansvärt blyg, vilket gör det svårt för henne att samla ihop de pengar hon behöver. Trots det lyckas hon, och lyckas också gå till fots till Nordpolen. Det är en bok utan sensmoral. Hon upplever mycket, det förändrar henne, men hennes liv blir inte perfekt och superenkelt för att hon genomför det här. Det är tvärtom svårt att komma hem igen, det är svårt att anpassa sig till vardagen efter veckor av snö, is och relativ isolering. Senare läste jag en intervju med Catharine Hartley där hon berättar att hon delvis ångrar boken, hon tycker att den framställer henne som sämre än hon är. Men jag läser den som en berättelse om att man kan göra saker, man kan lyckas, men man måste ändå hantera sig själv och sitt liv. Befriande efter peppiga böcker om folk som förändrar sitt liv.

Mina hjältinnor: eller vad jag har lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis – Samantha Ellis är irakisk-judiska från London. Hennes uppväxt och min skiljer sig åt på tusen sätt, men vi har uppenbarligen läst och läst om samma böcker. Hon återvänder till dem, de där böckerna som betydde så mycket för henne under barndomen och tonåren och läser om dem för att se vad hennes vuxenblick gör med hennes hjältinnor. Jag känner igen mig hela tiden, i hur hon såg på dem då och hur hon ser på dem nu. Precis som jag älskade hon alla hjältinnor som skrev (och det är många). Hon präglas av dem