Månad: mars 2017

Vårstädning

Världen är brun just nu. Snön som täckte trädgården för bara en dryg vecka sen är så gott som borta, men ännu har den inte vaknat till liv. En perfekt tid att röja, slänga och rensa.

I år har vi haft extra anledning att göra just det. Vi köpte vårt lilla hus för snart ett år sen med tanke att främst ha det som sommarhus och snarast bo här på helgerna på vinterhalvåret. Men hösten kom och det kändes aldrig relevant att flytta tillbaka in till stan. Så till slut, efter en del väntan på grund av Ludvikas inte superheta bostadsmarknad, har vi sålt lägenheten och flyttat allt vårt pick och pack till vårt hus. Och så har vi slängt, gett bort, skänkt vidare, rensat ut och lämnat ifrån oss lådvis med saker vi inte längre behöver. Vi blev säkert tusen kilo lättare!

Och sen blev vi ännu lättare. Vår snälla bil, som vi åkte i första gången vi träffades bara vi, som nästan varje helg rullade min sambo till Stockholm, då när jag fortfarande bodde där och han fortfarande bodde här, och som har tagit oss ut på massa små och stora äventyr, bestämde sig plötsligt för att den hade gjort sitt. Mitt på vägen, med de sista grejerna från lägenheten, la motorn av. Och ville inte komma igång igen. Och med tanke på alla de små ålderskrämpor den redan hade visat upp bestämde vi oss för att det var dags för den att få vila nu.

Idag började också säsongens första trädgårdsröjning. Små trädskott i slänten, gamla ormbunkar, den väldigt opraktiska högen med gammalt trädgårdsrens och julgranar som ligger precis där vi vill ha vår kompost, allt ska bort. Tusen kilo lättare.

 

Och det bästa med allt är att det börjar finnas utrymme för nytt. För små skott som ska bli kryddor, grönsaker och bär. För en nyare och piggare bil (även om det gör lite ont i ett klimatängsligt hjärta att önska sig en ny bil så måste jag acceptera förutsättningarna för att bo på landet). Däremot tror jag inte att det finns plats för en endaste pinal till i vårt hus. Och jag tror inte att jag kommer på något vi behöver. Förutom ett klädskåp. Att ha sina kläder i lådor under sängen och i högar på byrån är inte praktiskt, det är det inte. Så lite loppisletande får det nog bli inom kort. Lite. Lite, lite, lite.

 

 

Att skapa en god feedback-kultur

För några år sen gick jag en UGL-kurs, utveckling grupp och ledare. Kursen handlade mycket om gruppdynamik, om ledarskap och om personlig utveckling, men det jag minns bäst är all feedback vi fick och gav under veckan. Efter varje kursmoment hade vi en feedbackstund, i grupp och enskilt, där vi fick titta varandra i ögonen och berätta hur vi såg på varandra. Det var ovant och upplyftande.

Vid den tiden jobbade jag på ett litet företag, vi var bara fyra stycken. Två av de andra gick UGL i samma veva, och i säkert en vecka var vi mycket duktiga på att ge varandra feedback, direkt och rakt, sen gled vi över i vardagen och allt blev som förut.

För där, precis som på så många platser, var feedback alltför sällan förekommande. Särskilt den där direkta, strukturerade, raka, förbättringsfokuserade feedbacken som man utvecklas av. Ofta används feedback istället som en belöning, ”Du är jätteduktig”, eller möjligen som en maktmetod, ”Det här är undermåligt, det duger inte.” Medarbetarsamtal genomförs en gång om året och projektavslut passerar förbi utan den nödvändiga insamlingen av erfarenheter.

Först i skrivsammanhang har jag hittat en riktigt god feedback-kultur. När jag skulle börja min första skrivkurs, på Skrivarakademin i Stockholm, var jag livrädd. Hela kursen gick ut på att ge och få feedback på varandras texter. Att skriva skönlitterärt är att lämna ut sig själv, oavsett om du skriver om en fluga eller dina närmaste relationer. Tänk om jag inte dög? Tänk om jag skulle bli sågad?

Vår lärare jobbade hårt med att skapa en god feedback-kultur. Vi fick ramar kring vad vi skulle titta på – karaktär, gestaltning, dialog och så vidare. Vi lärde oss att fokusera på guldet, det som går att utveckla, det som kan leda till något riktigt bra. Vi lärde oss också att sitta tysta och bara ta in den feedback vi fick, utan att försvara eller förklara. Och ju längre kursen gick, desto roligare blev det, både att ge och och att få feedback. Att en hel grupp människor lusläser din text och berättar om alla sina tankar om den är tillfredsställande. Och oerhört utvecklande.

Det är inte alltid lätt, att få och ge feedback. Oftast är dina läsare bra på att slå ner på de där bristerna och svagheterna du egentligen var medveten om fanns där, men inte riktigt ville låtsas om. Ibland blir feedbacken för personlig, för fokuserad på dig som person istället för på det du har skrivit. Och ibland läser du texter som inte alls är särskilt bra, som du helst inte vill säga något om alls. Men det går alltid att falla tillbaka på strukturen – vad kan jag säga om karaktärerna, finns det något i gestaltningen att utveckla, i handlingen eller dialogerna?

Jag är övertygad att den här goda feedback-kulturen borde tas in i arbetslivet i högre grad, både internt och gentemot kunder. Några punkter för att få till det:

  • Börja med att skapa ett gott klimat kring feedback. Syftet ska vara att utveckla, inget annat.
  • Strukturera feedbacken – sätt upp ett antal frågor eller stödord att utgå från.
  • Ge och ta emot feedback ofta. Det avdramatiserar feedbacken, och det ger mer möjlighet att förändra det som behöver förändras i tid.
  • Låt alla berörda vara med i feedback-rundan. Det är inte bara chefer som ska ge omdömen, utan alla har värdefull input att ge.
  • Håll feedbacken opersonlig, fokusera på prestation.

Lycka till!

Så ska mitt företag växa (inuti)

En obligatorisk lästimme och kreativa idéer. Det är mina drastiska metoder för att få mig till den jag vill vara.

I åtta år har jag haft mitt företag och i snart två år har jag skrivit och frilansat på heltid. Men jag överväger tillvaron noga.

”Jag intervjuar mig själv. För det viktigaste för mig är att ägna mig åt rätt saker, de som överensstämmer med mina värderingar, mina önskningar och min livsstil, snarare än löneutveckling”, säger jag.

När jag började för åtta år sen var jag ”riktningslös”, som jag skulle kunna kalla det, och omsättningen har gått upp och ner (framförallt eftersom jag under den mesta tiden har varit anställd samtidigt). I dag är målsättningen att ta in fler uppdrag och skriva fler böcker till 2019 samtidigt som jag vill fortsätta att utvecklas, och för det har jag bland annat infört en form av veckoschema. Dessutom har jag infört en obligatorisk lästimme.

”Forskning har visat att läsning gör oss mer kreativa och empatiska. Eftersom jag är på en förändringsresa måste jag göra saker annorlunda, och för att hålla uppe lusten måste jag läsa.”

Skarpast är kraven på läsning för mig själv. Vilket är den enda gruppen i mitt företag.

”Jag är förgrundsperson. För det går inte att bygga en bra företagskultur i en enskild firma om inte den enskilda är med.”

Det här är en omskrivning av en artikel i Dagens Industri. Men jag önskade att fler företag läste mer. Träning är allmänt accepterat som ett värdefullt inslag på arbetsplatsen, men böcker, som vidgar din värld, och ökar både välmående, kreativitet och empatisk förmåga, finns inte med i samma samtal.

Jag skulle önska att det fanns företag som gav sina medarbetare tid för läsning, och då inte bara fackböcker, utan även skönlitteratur, och som tog in proffs som kunde rekommendera böcker till företaget (till exempel en bibliotekarie). Och jag tänker att det skulle kunna bli intressant variation i samtalen runt fikaborden. Ena dagen uppladdning inför Vasaloppet och nästa dag Glaskupan.

Som egenföretagare har jag som tur är förmånen att få lägga upp min tid på mitt eget sätt. Så jag kan välja att både träna och läsa regelbundet, vilket jag märker stärker mig på alla sätt.

Böcker den åttonde mars

Det här är böcker av kvinnliga författare och med kvinnliga huvudpersoner från olika delar av mitt liv som jag vill rekommendera alla att läsa. Listan är inte på något sätt fullständig, det finns så oändligt många fler böcker jag vill berätta om. Men jag börjar här!

Bad Feminist av Roxane Gay – Essäer om egentligen allt möjligt. Det kan handla om bantningsläger eller triggervarningar, om Niceville eller sexuellt våld. Roxane Gay har en enormt skarp blick, är fantastiskt rolig och får en att fundera tre varv djupare på allting. Och man kan se henne i Babel också, vilket såklart är en fest!

Emily-böckerna av L M Montgomery – L M Montgomery skrev först Anne på Grönkulla-böckerna, vilket hon blev väldigt känd för. Sen skrev hon en ny serie böcker om en föräldralös flicka. Emily är fantasifull, arg och bestämd. Hon skriver och skriver och skriver. Hon gör inte som Anne och förminskar sin förmåga när hon blir vuxen, utan hon kämpar på. Möter motgångar och jobbar på och belönas till slut med framgång i skrivandet, vilket beskrivs ingående och noga. I sista kapitlet får hon sin man också. Nyligen upptäckte jag att den svenska översättningen är förkortad. Den engelska är mer om hennes skrivande, den är mer feministisk och hon är ännu roligare där.

Vi kom över havet av Julie Otsuka – Otsuka har skrivit en kollektivroman, vi får följa ett vi, en grupp postorderbrudar från Japan som skeppas över till Kalifornien för att bli bortgifta. Den handlar om deras kamp att komma tillrätta i sin nya miljö, att vänja sig vid sina män, att bygga upp en ny tillvaro. Sedan kommer andra världskriget, och familjerna rycks återigen upp och placeras i interneringslägren. Deras tillvaro faller i bitar. Jag tycker att den lyckas förena det individuella perspektivet med det kollektiva på ett lysande sätt. Det du upplever är ditt eget, men det finns också ett sammanhang.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre– Jag älskade litteraturhistoria på gymnasiet, jag slukade författaröden och textutdrag. Men jag saknade kvinnorna. Vi fick en så ordentlig genomgång av manliga författare. ”Det finns inga kvinnliga författare” sa min killklasskompisar. ”Inte som är så bra och viktiga i alla fall.” Sen kom antologin Hundra skrivande kvinnor av Birgitta Svanberg och Ebba Witt-Brattström och jag jublade. Och ungefär samtidigt hittade jag Mare Kandre. Quinnan och Dr Dreuf är en terapisession. Den kvinnohatande psykoanalytikern får lyssna på de kvinnoöden som trängs i patienten Evas sinne. Boken gestaltar kvinnoöden genom historien, plus att den behandlar doktor Dreuf härligt föraktfullt.  Mycket mycket bra för ett hungrande tonårshjärta.

Resa med lätt bagage av Tove Jansson – Tove Jansson har alltid funnits med mig. Det här är en novellsamling med mycket vemod, ensamhet och sorg. Och ändå möten och relationer. I en värld där väldigt mycket är väldigt högljutt och väldigt mycket på ytan är det skönt med det tystlåtna och stillsamma.

Glaskupan av Sylvia Plath – Jag läste den ganska sent, för bara ett par år sedan. Och föll totalt helt och hållet. Det är en skildring av depression och ångest, men den är så klarsynt och rolig att jag skrattar högt. Och blir arg och ledsen för att det inte fanns någon hjälp för henne. Hon borde ha fått leva mycket längre och skriva mycket mer.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie – Ifemelu och Obinze växer upp i Nigeria och blir kära. De skiljs åt under många år, Ifemelu lever i USA och Obinze bor några år i Storbritannien. Den handlar om att vara invandrare och mörkhyad i en vit värld. Att återvända hem och vänja sig vid att ens hemland har förändrats. Om hår, hår som måste formas och tuktas, eller som får vara sig själv. Adichie har även skrivit boken Alla borde vara feminister som delats ut till alla 16-åringar i Sverige. Här är en intressant intervju där hon bland annat berättar om vad det innebär att vara en uttalat feministisk författare.

Till båda polerna (utan skägg) av Catharine Hartley – Det här är en självbiografisk bok om Catharine Hartley som en nyårsafton bestämmer sig för att hon ska gå till Sydpolen. Hon är en äventyrare som har utmanat sig själv på massa sätt, men hon dricker också för mycket, röker för mycket och är fruktansvärt blyg, vilket gör det svårt för henne att samla ihop de pengar hon behöver. Trots det lyckas hon, och lyckas också gå till fots till Nordpolen. Det är en bok utan sensmoral. Hon upplever mycket, det förändrar henne, men hennes liv blir inte perfekt och superenkelt för att hon genomför det här. Det är tvärtom svårt att komma hem igen, det är svårt att anpassa sig till vardagen efter veckor av snö, is och relativ isolering. Senare läste jag en intervju med Catharine Hartley där hon berättar att hon delvis ångrar boken, hon tycker att den framställer henne som sämre än hon är. Men jag läser den som en berättelse om att man kan göra saker, man kan lyckas, men man måste ändå hantera sig själv och sitt liv. Befriande efter peppiga böcker om folk som förändrar sitt liv.

Mina hjältinnor: eller vad jag har lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis – Samantha Ellis är irakisk-judiska från London. Hennes uppväxt och min skiljer sig åt på tusen sätt, men vi har uppenbarligen läst och läst om samma böcker. Hon återvänder till dem, de där böckerna som betydde så mycket för henne under barndomen och tonåren och läser om dem för att se vad hennes vuxenblick gör med hennes hjältinnor. Jag känner igen mig hela tiden, i hur hon såg på dem då och hur hon ser på dem nu. Precis som jag älskade hon alla hjältinnor som skrev (och det är många). Hon präglas av dem

Chefen och häxan

Jag skrev för ett par veckor sedan om de där karaktärerna som man har fått lära känna i andras manus men som aldrig fick växa färdigt. Hur frustrerande det är att inte få veta hur det gick för dem.

Det finns andra oberättade historier som också lever kvar i en. De där händelserna som hade kunnat hända men aldrig blev av. Som en kvinna jag kände en gång i tiden och hennes upplevelse av ledarskapsutveckling. Hon och hennes kollegor hade fått gå igenom ett program med två ledarskapscoacher. Det hade varit intressant på många sätt, lärorikt på sitt sätt, och de hade fått stöta och blöta sina professionella jag.

I slutet av utbildningen skulle varje deltagare få en personlig rekommendation, vad just den skulle kunna göra för att utvecklas ytterligare. Min vän var sist i gruppen, och var lite nyfiken på vad de skulle säga till henne.

De två coacherna såg lite nervösa ut, lite spända.

”Det vi har att föreslå är kanske inte så konventionellt”, sa den ena.

”Men vi tänkte på precis samma sak när det gällde dig”, fyllde den andra i.

”Vi upplever dig båda som så… kontrollerad. Så säker på hur saker fungerar”, fortsatte den första. (De sa inte fyrkantig, men jag skulle inte bli jätteförvånad om det var det de tänkte. )

Min vän väntade mer och mer misstänksamt på vad de egentligen tänkte komma fram till.

”Ja… Så vi föreslår att du ska träffa en häxa.”

De tystnade, väntade förväntansfullt på en reaktion. Min vän sa inget.

”Vi tror att du behöver utveckla din intuitiva förmåga”, fyllde de i.

När de fortfarande inte fick någon reaktion lämnade de över ett visitkort till en lämplig häxa och avslutade samtalet.

Min vän berättade indignerat om mötet för oss.

”En häxa! Fattar ni.”

”Helt galet”, sa de andra. ”Så kan man ju inte göra.”

”Jo, men gå! Vad skadar det? Det är väl jättespännande”, försökte jag.

Jag var mycket ensam om min åsikt, och min vän gick aldrig till häxan. Men tänk om!  Tänk om hon faktiskt hade fått kontakt med sin intuitiva förmåga, om hon faktiskt hade släppt lite på sitt något fyrkantiga sätt att se på världen! Eller om hon hade fört in häxan i sin egen rationella värld! Vilken historia!

Jag tror att jag förr eller senare måste skriva om vad som hade kunnat hända. Alla dessa historier…

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑