Månad: januari 2017

Att bli läst och att bli rädd

Jag petar och pillar i mitt manus, stundtals nöjd och stundtals fylld av tvivel. En del av mig vill packa ihop det och skicka iväg det, en del vill aldrig mer titta på det och en del vill fortsätta att förbättra. Och en del får panik och tänker att stora intriglinjer ovillkorligen måste ändras. När den delen av mig vaknar sätter jag mig på händerna och säger NEJ.

Min stora hjälp och glädje nu är därför de som läser manuset. Som säger åt mig att jag ska hålla ut, att det är värt att jobba på. Och som hjälper mig att hitta bitar som behöver åtgärdas, passager som är otydliga eller ologiska. Idag har jag till exempel gått igenom input från Lotta, små saker som störde det stora, som jag nog inte hade hittat själv.

Det är rolig redigering, fruktsam. Ibland svår, så att jag måste lägga mig ner i kökssoffan och titta upp i taket och tänka igenom ordentlig. Ibland bara enstaka ord som måste justeras. Men det känns som att det leder framåt. Att jag, peppar peppar, snart kan paketera manuset och skicka ut det på bedömning.

Samtidigt som jag har det här roliga i min värld ser jag skrämmande nyheter från den stora världen, nyheter som nästan förlamar mig.

Ryska duman som röstar ja för att flytta misshandel inom familjen från brottsbalken till att bli en ”administrativ förseelse”, i nivå med fortkörning.

Donald Trump som återinför Global Gag Rule som riskerar att försvåra arbetet med reproduktiv hälsa för flickor och kvinnor världen över, till exempel i Kenya och Uganda. Trump som återstartar arbetet med Dakota Access pipelines, som bland annat riskerar vattnet i Missouri/Mississippi och som hotar att förstöra kulturellt viktiga platser. Som vill kliva ur Parisöverenskommelsen. Som tystar nationalparker som berättar om klimatförändringar. (Sen förstår jag inte varför inte Kanada får mer kritik för sin fracking-verksamhet. Extremt smutsig energi.) Trump som kickar igång arbetet med sin mur mot Mexiko och tänker hindra människor på flykt från Syrien att komma till USA.

Svenska barnmorskor som med stöd av amerikanska antiabort-organisationer hotar aborträtten i Sverige.

Och så läser jag ur Magda Gads dagbok från Irak och hjärtat sjunker så djupt att det gör ont.

Jag vet att mycket blir bättre i världen, men det känns som att vi är inne i en väldigt mörk tid. Och ibland blir det så fruktansvärt påtagligt. Jag försöker trösta mig med att Nederländerna startar en fond för att stötta organisationer som jobbar med reproduktiv hälsa i världen, och hoppas på att andra EU-länder ansluter sig. Jag hoppas att Kalifornien kommer att hålla uppe arbetet mot klimatförändringar. Och jag hoppas rent generellt att världen kan börja gå framåt igen.

Men just nu känns det mörkt.

Att läsa och lära

När jag började gå mina skrivkurser och regelbundet ägna mig åt textkritik blev det nästan plågsamt att läsa böcker. Jag analyserade karaktärsuppbyggnaden, dialogerna, den dramatiska kurvan, gestaltningen… Enbart handlingen kunde inte längre fånga mig. Flera böcker fick jag lägga ifrån mig eftersom jag störde mig för mycket på att språket var för klumpigt, personerna för tillyxade, gestaltningen för platt, böcker som jag tidigare bara hade tuggat mig igenom.

Och ibland har det varit svårt eftersom det har varit för bra. Jag sitter med ett dunkande hjärta och förundras över hur någon kan skriva så starkt, så medryckande, så vackert.

Det är länge sen jag bara läste, inser jag. Länge sen jag lät mig slukas av en berättelse utan att reflektera och analysera.

Idag insåg jag till slut vilken hjälp det är att se på texter på det här sättet. Jag sitter och jobbar med mitt manus, vad hur varför vart. Och någonstans ifrån hörde jag små röster ”vi finns här, fyllda med vad hur varför vart”.

I det rum som vi ibland kallar biblioteket, ibland ”rummet med madrasser på golvet där vi låter våra gäster sova” drog jag ut ett gäng böcker. Inte självklart favoriter, bara böcker jag tidigare läst, som skulle få berätta sitt vad hur varför vart. Och efter att ha bläddrat igenom dem, läst början, slutet, lite sidor här och var, hittat karaktärer och vändningar, slutklämmar och starter, så bubblar jag av idéer kring min egen vad hur varför vart.

Det är lyxigt att ha lärare tillgängliga hemma när som helst. Man måste bara komma på att lyssna på dem.

Några av böckerna som fick följa med mig ner

Alla små detaljer och allt stort allvar

För några år sedan tog jag sånglektioner för sångfröken Anneli. Jag gjorde det för att det var roligt, för att bli en bättre körsångare, för att Anneli var så inspirerande. Och jag hade roligt, blev en bättre körsångare och blev inspirerad.

Men de två viktigaste lärdomarna jag fick med mig var helt andra.

Det första var att lita på och värdera min egen röst. Det går inte att sjunga solo om man inte tar sin egen röst på allvar. Det finns ingen att gömma sig bakom eller att luta sig emot. Ingen annan röst att lyfta fram. Det var en utmaning, och jag hör på mina inspelningar från lektionerna hur mycket jag kämpar. Jag tvekar på höga toner, på språket (särskilt om det är tyska), när det är svåra noter. Men jag fortsatte trots motigheten, fortsatte att ta min röst på allvar, fortsatte att vilja höras.

Det andra var att vara uppmärksam på detaljer. Jag fick upptäcka hur mycket skillnad det gör att placera tonen i gommen eller på tungan. Hur nackens vinkel och näsborrarnas vidgande kunde omskapa ljuden som kom ur mig. Allt från mina tår till mina hårsäckar involverades i skapandet av ljud. Jag kan fortfarande känna hur det var att ta tonerna rätt.

Jag kommer aldrig att bli en spektakulär sångerska, men det spelar ingen större roll. Jag fick ta min röst på allvar och jag fick njuta av finjusteringar. Och det får följa med mig.

Lego

Jag ska börja skriva om lego tror jag. Eller tåg. Eller legotåg. Tåg fulla av lego. Kanske rymdskepp med legotåg på väg på en oändlig resa genom världsrymdens tomhet.

För hur det än är, funderar man på berättelser om människor och relationer och känslor så dyker många av ens egna relationer och känslor och tankar på människor upp . Och eftersom man inte söker de allra mest okomplicerade historierna om människor och tankar och känslor så är det inte de enklaste tankarna som dyker upp.

Jag tar promenader, fokuserar på frostklädda hus och björkspetsar mot skymningshimlen. Snart ska jag iväg och träna, också en bra hjärnrensare. Och imorgon kanske jag låter hela rasket vila och jagar uppdrag istället. Det är definitivt en bra hjärnrensare, det kräver massa fokus.

Samtidigt njuter jag. Det är en rolig fas. Min stackars huvudperson börjar utkristallisera sig, och också de vedermödor jag tänker låta henne utstå. Hon får det inte lätt, så mycket vet jag redan.

Det här och tystnaden har jag omkring mig

Något helt nytt

Jag börjar bli färdig med mitt manus, så vitt jag själv kan bedöma. Det behöver kanske utvecklas en smula här, justeras lite eller ändras där. Men allt måste göras med så lätt hand och så försiktiga rörelser att jag bara kan lägga korta stunder på det. Risken är annars att jag trycker till för hårt, smetar på för tjockt, skär bort för drastiskt.

Därför börjar jag längta efter att starta igång något nytt, något jag kan ta i med. Ta det där tomma pappret och fylla det med idéer. Utveckla karaktärer och skissa upp en struktur. Jag har ingen aning om vad det ska handla om, men jag börjar urskilja känslor jag vill rota i, teman och relationer jag vill prova.

Det är ett lyxigt läge. Jag får ju skriva om precis vad jag vill. Allt är öppet. Jag måste bara passa mig för min inre kritiker, den som kräver tydlighet och färdiga idéer, som hånar mina förslag och ifrågasätter mina kunskaper. Den är helt enkelt skitjobbig.

Jag får ta hjälp av några av de som har skapat mycket.

Underbara Bodil Malmsten skriver i Så gör jag, boken om hennes eget skrivande:

Ingen självkritik i inledningsläget, självkritiken ska vara på off.
Aldrig tänka på det vi skriver när vi skriver.
I första delen av skrivprocessen – inte tänka alls.

Och så får jag påminna mig själv om att irriterande tankar inte försvinner för att jag försöker stänga dem ute. Jag får bara påminna dem om att de kan fortsätta någon annanstans. Som Anna Kåver skriver i Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Om du kan se tankar som mänskliga konstruktioner och inte som en exakt kopia av verkligheten så får du lättare att bjuda in dem, låta dem komma och gå, inte hålla kvar dem och inte förändra dem. I varje fall kan du välja vilka tankar du mår bra av att umgås med i ditt rum, tankar som är konstruktiva för dig i någon bemärkelse.

Eller så kan jag läsa i Elisabeth Gilberts Big Magic, en enda stor kreativ peppning från första sidan till den sista.

Fast jag tror att jag lägger mina böcker åt sidan och klurar, funderar och öser ur mig. Fram med det vita pappret!

Stödböcker

Att hålla värmen

Varje morgon sitter jag hukad framför vårt hems svarta hjärta. Jag matar den med papper och stickor, fyller på med ved och håller tummarna för att den ska ta sig snabbt. Så fort den har börjat samarbeta gurglar det i elementen och värmen sprider sig genom huset.

Några gånger under dagen lyfter jag med mig vedkorgarna och går genom snön till veden vi lade dagar på att stapla i höstas. Sjutton kubikmeter har vi lagt i prydliga travar som vi nu sakta tömmer.

Det är ineffektivt och ansträngande. Det får inte bli för varmt i pannan, då kan vattnet i elementen börja koka och vattentanken kan smälla. Och blir det för kallt i pannan blir det självklart kallt i huset. Vi har en liten elpatron som hjälpvärme, men när temperaturen kröp ner mot -23° förra veckan var det nervöst om pannan skulle kunna stå emot.

Men samtidigt är det så vilsamt. Då och då petar jag in ett vedträ eller två. Jag lyssnar på susandet och knastrandet från elden. Känner hur värmen omkring mig är något jag själv har varit med att skapa. Jag andas ut.

 

Att återhämta sig

Det har varit en intensiv tid på många olika sätt. Snurrig och lite trasig och samtidigt fin på sitt sätt. Nu hämtar jag andan, landar. Full av tankar som behöver distans för att kunna formuleras.

Idag är världen vacker. Snön ligger pudrig och tjock, på marken och på träden. Jag, min äldsta syster och hennes familj utforskade skogen med skidor. Träffade på min granne som lagt upp ett spår runt byn – Malingsbomilen som är sådär en tre kilometer. Vi vuxna njöt. Barnen hade kalla tår och långa uppförsbackar, men landade glada och rödkindade till choklad i vårt varma lilla hus.

Allt det här mjukar upp livet, liksom en promenad och samtal i blårosa skymningsljus

Familjen jobbar uppåt uppåt uppåt

 

Min guddotter visade vägen

 

Skymning över sjön

 

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑