Att se mörkret

Jag tror att man måste våga se mörkret i tillvaron, likväl som man ser ljuset. Inte fylla sig själv med positiva tankar och skjuta undan allt som är svårt och tungt. Se tillvaron som den är helt enkelt.

Vilket är vad mindfulness är för mig. Jag har aldrig uppfattat det som ett sätt att distrahera mig genom att titta på en vacker sten eller smaka på ett russin, utan att ha ögonen öppna för vad jag upplever i stunden och att acceptera vad jag känner.

(Fast jag är stundtals jättedålig på att låta bli att distrahera mig. Jag äter alltid lunch framför datorn med något tv-program på, och med mobilen i handen där jag spelar ett eller annat onödigt mobilspel. Så långt från att smaka på varje russin man kan komma.)

’Upplev ”mindfulness” på riktigt: Se verkligheten som den är och inte bara det vackra’ är ett av tipsen man får i en artikel i DN om hur man blir bättre på negativt tänkande, alltså blir bättre på att se världen på ett realistiskt sätt. Att inse att livet innehåller både ljus och mörker.

Jag tilltalas av tankarna. Det går inte att springa iväg från att livet är tungt, det går inte att tänka bort det eller ducka för det. Livet är osäkert och ostadigt och vi har ingen aning om vart någon väg vi väljer kommer att leda oss. Jag tror inte att det finns någon mening, ingen plan eller struktur. ”Everything happens for a reason”, ”God has a plan”, nja, antagligen inte.

Alternativet blir att acceptera osäkerheten. Och lägga fokus mer utanför oss själva. (Säger jag och bloggar om mig själv.)

För om jag kan se mitt mörker kan jag nog bli bättre på att acceptera mörkret hos andra. Det är inte farligt att må dåligt, eller att vara rädd, eller att misslyckas. Inte egentligen.

Och kanske kan jag glädjas mer åt både mitt och andras ljus, för det blir ju långt värdefullare då.