Att närma sig julen

Att närma sig julen

Jag växte upp med en traditionsrik jul. Varje julafton firades hos min farmor och farfar och såg exakt likadan ut, från frukostens choklad med vispgrädde och julmusik, pyntning av julgranen till jullunchen hemma hos min farmors pappa, julklappsutdelningen (utan tomte), Kalle Anka och risgrynsgröten. Vi kusiner hade varsin trätomte som bordsplacering, med våra namn på undersidan.

Kvällen innan hade vi ett litet julfirande hemma med ljus i varenda ljusstake vi kunde hitta och provsmakning av julmat. Och på juldagen var vi hos min farmor och farfar igen och åt kalkon, en tradition de plockat med sig från när de bodde i USA på 60-talet.

För mig var traditionerna heliga. Inget skulle vara olika från året innan. Pirret började byggas upp under december för att explodera på julafton.

Sen skiljde sig mina föräldrar. Den sista julen innan skilsmässan bestämde mina krisande föräldrar att vi skulle fira jul med min moster och hennes man. Som också låg i skilsmässa. Den emotionella tillgängligheten var kanske inte på sitt högsta hos de vuxna, skulle man kunna säga.

Allt det där jag tyckte var livsviktiga traditioner kändes mest fånigt inför mina kusiners granskande ögon. Och nog tyckte jag att deras traditioner var rätt konstiga. Vad mina syskon gjorde, sa och tänkte har jag inte mycket minne av alls. Vi var nog alla rätt upptagna med att känna oss fram i det nya landskap som höll på att bildas.

Sen dess har jular präglats av att jag har jagat runt. Först mellan mina föräldrar, sen mellan mina föräldrar och respektives föräldrar. Ibland har det inneburit en sju-åtta programpunkter i två städer på tre dagar. Ofta har det funnits någon form av konflikt någonstans, någon form av dåligt samvete någonstans, någon känsla av stress eller ensamhet högt upp i halsen. Från glittrande barndomsjulen blev det en grå-vuxen-jul.

Men så för några år sen började det hända något. Vi syskon började fira tillsammans, alla eller några av oss. Och ett motto har vuxit fram: ”Alla gör så mycket som känns bra”, vilket menas att man bidrar med det man kan bidra med. (Vilket brukar leda till vansinnigt goda julbord.) Ibland har vi varit ute i vår släkts sommarstuga, ibland i stan. Och julen blivit allt lugnare. Glittret har börjat återvända.

I år bestämde jag och min sambo att vi ska fira jul i vårt lilla söta hus. Alla mina syskon har bestämt sig för att de vill vara med oss här. Och min pappa. Och min systers ex. Och min svågers mamma. (Tur nog åker en del av dem till min systers stuga på kvällen.)

I år ser jag fram emot julen. Mottot står stenfast – alla gör så mycket de orkar och vill. Julmusiken kommer att stå på hela dagen och jag ska ställa hyacinter i varje vrå. Julmusten kommer att flöda och jag kommer säkert göra massa goda sillar. Så ska jag krama om min fina familj. Och sen behöver jag inte mycket mer.

Och kanske kommer jag att göra en julkalendervariant här på bloggen, med start imorgon. Men vi får se.

2016-11-26-10-36-44-2
Julpyntat valv
2016-11-29-13-58-31-2
Min första krans på utomhusytterdörr

8 thoughts on “Att närma sig julen

  1. Hoppas ni alla har en riktig god jul. Det du skriver om att fira jul som barn i familje mit i skilsmässan med en annan familje i liknande situation kände jag igen. När min mamma och pappa först separerad, tog mamma med oss bar till hennes favorit kusin i Skotland. Tyvärr var han mitt i att separera från sin fru. Det var ingen jätterolig semester – däremot var det inte jul. Nu förstår jag att det kunde har blivit värre!

    1. Oj, det låter som en lite jobbig semester. Jag kan tänka mig att de hade en god vilja, föräldrarna, utan att det blev så bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *