Månad: november 2016

Att närma sig julen

Jag växte upp med en traditionsrik jul. Varje julafton firades hos min farmor och farfar och såg exakt likadan ut, från frukostens choklad med vispgrädde och julmusik, pyntning av julgranen till jullunchen hemma hos min farmors pappa, julklappsutdelningen (utan tomte), Kalle Anka och risgrynsgröten. Vi kusiner hade varsin trätomte som bordsplacering, med våra namn på undersidan.

Kvällen innan hade vi ett litet julfirande hemma med ljus i varenda ljusstake vi kunde hitta och provsmakning av julmat. Och på juldagen var vi hos min farmor och farfar igen och åt kalkon, en tradition de plockat med sig från när de bodde i USA på 60-talet.

För mig var traditionerna heliga. Inget skulle vara olika från året innan. Pirret började byggas upp under december för att explodera på julafton.

Sen skiljde sig mina föräldrar. Den sista julen innan skilsmässan bestämde mina krisande föräldrar att vi skulle fira jul med min moster och hennes man. Som också låg i skilsmässa. Den emotionella tillgängligheten var kanske inte på sitt högsta hos de vuxna, skulle man kunna säga.

Allt det där jag tyckte var livsviktiga traditioner kändes mest fånigt inför mina kusiners granskande ögon. Och nog tyckte jag att deras traditioner var rätt konstiga. Vad mina syskon gjorde, sa och tänkte har jag inte mycket minne av alls. Vi var nog alla rätt upptagna med att känna oss fram i det nya landskap som höll på att bildas.

Sen dess har jular präglats av att jag har jagat runt. Först mellan mina föräldrar, sen mellan mina föräldrar och respektives föräldrar. Ibland har det inneburit en sju-åtta programpunkter i två städer på tre dagar. Ofta har det funnits någon form av konflikt någonstans, någon form av dåligt samvete någonstans, någon känsla av stress eller ensamhet högt upp i halsen. Från glittrande barndomsjulen blev det en grå-vuxen-jul.

Men så för några år sen började det hända något. Vi syskon började fira tillsammans, alla eller några av oss. Och ett motto har vuxit fram: ”Alla gör så mycket som känns bra”, vilket menas att man bidrar med det man kan bidra med. (Vilket brukar leda till vansinnigt goda julbord.) Ibland har vi varit ute i vår släkts sommarstuga, ibland i stan. Och julen blivit allt lugnare. Glittret har börjat återvända.

I år bestämde jag och min sambo att vi ska fira jul i vårt lilla söta hus. Alla mina syskon har bestämt sig för att de vill vara med oss här. Och min pappa. Och min systers ex. Och min svågers mamma. (Tur nog åker en del av dem till min systers stuga på kvällen.)

I år ser jag fram emot julen. Mottot står stenfast – alla gör så mycket de orkar och vill. Julmusiken kommer att stå på hela dagen och jag ska ställa hyacinter i varje vrå. Julmusten kommer att flöda och jag kommer säkert göra massa goda sillar. Så ska jag krama om min fina familj. Och sen behöver jag inte mycket mer.

Och kanske kommer jag att göra en julkalendervariant här på bloggen, med start imorgon. Men vi får se.

2016-11-26-10-36-44-2

Julpyntat valv

2016-11-29-13-58-31-2

Min första krans på utomhusytterdörr

Att få prata skrivande

Att skriva är det ensammaste man kan göra har jag hört flera gånger.

Man är väldigt ensam framför sin text. Den värld du skapar finns bara i ditt huvud. Det är bara du som kan levandegöra den, som kan låta den komma ut i den världen vi lever i tillsammans.

Och även om du släpper ut den ur ditt huvud kan ensamheten fortsätta. Du kan skapa en värld som ingen någonsin besöker. Eller skapa en värld som andra tar över och gör till sin.

Men för mig har skrivande också betytt möten. Riktiga, fina, givande, djupa möten. Där samtalet snabbt kommer in på det viktiga, där livshändelser får blandas med fantasier och berättelser och snudda lite vid skrivregler och dansa över till farhågor och förhoppningar och drömmar.

Förra veckan var fylld av sådana möten. En fika som gled över till en lunch med Slaktar-Stina som jag hade glädjen att lära känna på Anna Hellqvists skrivspa i somras. Som också drömmer om och jobbar för att skriva och att bli läst. Som bor rätt så nära, så att vi helt vanliga onsdagsförmiddagar kan träffas och prata och prata och prata tills hjärnan är uppfylld och uppfriskad.

Och helgen var en skrivhelg i Falun tillsammans med Nina och Maria som jag lärde känna på Textlabbet på Bona som vi alla gick för att jobba med vårt skrivande. Från det att vi sågs på fredagskvällen till att vi sa hejdå på söndagseftermiddagen pratade vi. Om våra manus, om livet, om det som är lätt, om det som är svårt. Och skrev en del. Och pratade om det vi just skrivit. Och om det vi drömmer om att skriva.

Ensamheten framför texten finns. Men för mig har skrivandet också lett till starka och viktiga möten, med öppenhet och nyfikenhet och värme, som utvecklar och stärker mig.

2016-11-19-12-04-26-1

Stor pepp inför skrivstart på lördagen

 

 

2016-11-19-16-56-42-2

Vackra dalahästar på Dalarnas museum

2016-11-20-11-08-23

Biblioteket i Falun, otroligt snyggt

 

Att fylla fyrtio

Nu har jag fyllt fyrtio.

Jag hade fasat för det länge. Borde jag inte ha hunnit mer innan fyrtio? Borde jag inte ha gjort mer av det jag ville göra, levt lite mer ändamålsenligt? Kommit lite längre med det jag längtar efter?

En del lyckades jag ändå klämma in i sista ögonblicket, sånt som jag inser så här i efterhand låg på min lista över saker jag verkligen önskat. Som att hitta mig en fin sambo, gå på folkhögskola för att skriva och att köpa ett hus.

Och nu är dagen avklarad. Jag har oåterkalleligen gått över fyrtioårsstrecket. Firat grundligt och rejält med vinterliv, massage och fest. Fått musikquiz om mig själv och presenter som passade mig och mitt liv. (Bland annat fyra vackra trädgårdsböcker, jag ska frossa och frossa i dem.)

Och vardagen började igen i måndags, och det känns riktigt, riktigt bra. Nu har jag klarat av den där puckeln, nu kan jag göra allt viktigt igen.

Som att skriva.

Som jag längtar efter det.

Nybliven 40-åring

Nybliven 40-åring

Vintern har verkligen kommit

Jag tror på att vi kan lära oss av varandra, oavsett var vi kommer ifrån eller vilka vi är. Att människor ska få älska varandra på alla stärkande och glädjande sätt som finns. Att vi har rätt att bestämma över våra egna kroppar.

Jag tror på alla människors lika värde.

Jag tror på utveckling och förändring. På mänskliga rättigheter, på samarbete över gränserna. På att media har en viktig roll i samhället. På kunskap och vetenskap. Att vi måste ha starka och självständiga rättsliga institutioner med hög rättssäkerhet.

Jag tror att vi har bråttom att rädda om vår jord. Vi i väst måste begränsa oss och sluta leva över våra tillgångar. Vi måste ställa om till en teknik som jorden klarar av. Samtidigt måste vi ha ett samhälle som är mänskligt, som går att leva i. Vi måste ta hand om varandra.

Vi har gått framåt under så många år. Människor över hela världen lever bättre och längre, utbildar sig mer, har bättre arbetsförhållanden, en högre levnadsstandard. Färre svälter. Fler har tillgång till rent vatten.

Fler och fler människor får möjlighet att gifta sig med den de vill och slipper gifta sig med den de inte vill. Fler kvinnor får möjlighet att bestämma över sin kropp, över när och om hon vill ha barn. Fler människor har tillgång till oberoende media. Fler människor får leva som den den är.

Mycket är kvar att göra. I väst lever vi fruktansvärt högt över våra tillgångar. Många människor arbetar fortfarande under extremt dåliga arbetsförhållanden. Människor saknar jobb, svälter, står utanför. Många kvinnor saknar ännu tillgång till förlossningsvård och fri och säker abort. Många människor har fortfarande ingen möjlighet att välja sin partner eller sitt liv. Många flyr från krig och klimathot. Många utsätts för våld och övergrepp.

Jag önskar att vi med all kraft kunde jobba med de frågorna.

Istället får vi hantera bakåtsträvande, rättighetsfientliga partier, politiker och medmänniskor. Som förnekar klimatförändringar, som vill försvåra rörlighet och samarbete över världen. Som ger fullständigt fan i mänskliga rättigheter, i kvinnors rättigheter, i HBTQ-personers rättigheter. Som ljuger och sprider rasistisk propaganda. Som misstänkliggör media. Som misstänkliggör forskning och vetenskap. Som får det att framstå att det största hotet är just de som tror på utveckling och förändring.

Just idag känns tillvaron mörk. Hur bemöter man det? Hur fortsätter man jobba för en bättre värld?

Jag hoppas att imorgon blir bättre.

Vissna och brutna grenar i snön

Vintern är här

Att se mörkret

Jag tror att man måste våga se mörkret i tillvaron, likväl som man ser ljuset. Inte fylla sig själv med positiva tankar och skjuta undan allt som är svårt och tungt. Se tillvaron som den är helt enkelt.

Vilket är vad mindfulness är för mig. Jag har aldrig uppfattat det som ett sätt att distrahera mig genom att titta på en vacker sten eller smaka på ett russin, utan att ha ögonen öppna för vad jag upplever i stunden och att acceptera vad jag känner.

(Fast jag är stundtals jättedålig på att låta bli att distrahera mig. Jag äter alltid lunch framför datorn med något tv-program på, och med mobilen i handen där jag spelar ett eller annat onödigt mobilspel. Så långt från att smaka på varje russin man kan komma.)

’Upplev ”mindfulness” på riktigt: Se verkligheten som den är och inte bara det vackra’ är ett av tipsen man får i en artikel i DN om hur man blir bättre på negativt tänkande, alltså blir bättre på att se världen på ett realistiskt sätt. Att inse att livet innehåller både ljus och mörker.

Jag tilltalas av tankarna. Det går inte att springa iväg från att livet är tungt, det går inte att tänka bort det eller ducka för det. Livet är osäkert och ostadigt och vi har ingen aning om vart någon väg vi väljer kommer att leda oss. Jag tror inte att det finns någon mening, ingen plan eller struktur. ”Everything happens for a reason”, ”God has a plan”, nja, antagligen inte.

Alternativet blir att acceptera osäkerheten. Och lägga fokus mer utanför oss själva. (Säger jag och bloggar om mig själv.)

För om jag kan se mitt mörker kan jag nog bli bättre på att acceptera mörkret hos andra. Det är inte farligt att må dåligt, eller att vara rädd, eller att misslyckas. Inte egentligen.

Och kanske kan jag glädjas mer åt både mitt och andras ljus, för det blir ju långt värdefullare då.

Vintern har kommit

Vintern har kommit

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑