Om människor och möss

Om människor och möss

Vårt lilla hus är inte helt tätt. Små möss kan uppenbarligen ta sig in. Ett par gånger har jag sett dem på köksgolvet, men för det mesta ser vi bara spåren efter dem.

För de är ju inte rumsrena alls. De kissar stinkigt kiss och de lämnar efter sig ett pärlband av bajspluttar. Knäckebrödsförpackningen visade tydliga bitspår. Vi har blivit tvungna att börja få bort dem från huset.

All mat förvaras numera i plastlådor med lock som går att snäppa fast eller i kylskåpet. Jag har ställt ut vitlökar genomborrade med grillpinnar, myntakvistar och tallrikar med ättika på strategiska platser i huset, eftersom det sägs hålla mössen borta.

Och så har vi skaffat fällor. Vårt första försök var ett totalt misslyckande. Musen åt upp jordnötssmöret och lämnade fällan.

Efter det har vi haft större framgångar. Än så länge har vi tagit tre möss och antalet pluttar i skåpet under diskhon har minskat avsevärt.

Och jag har dåligt samvete. Varför ska inte mössen kunna finnas här? Vem är väl jag att bestämma? Det är samma som när jag ser på naturfilm. Jag hejar på alla, bekymrar mig över antilopen som blir jagad och över lejonets ungar som kanske blir utan middag om antilopen kommer undan. Allra helst skulle jag vilja att alla kunde samexistera överallt och alltid.

Men trots allt sätter jag upp fällor och funderar på att skaffa katt. Uppenbarligen finns det gränser för min mus-empati.

Med möss här menar jag möss och ingenting annat. Möjligtvis handlar det om sorkar, jag är inte helsäker på vad det är för variant vi har i köksskåpet. Och lejonen är lejon och antiloperna är antiloper. Jag pratar inte metaforiskt.

Jag använder inte djuren metaforiskt som Anne Ramberg och Cecilia Hagen som nyligen har beskrivit hatiska och invandrarfientliga människor som bruna råttor. Eller som i barnböckerna Pudlar och pommes och Vi och dom andra där hundarna och fåglarna representerar flyktingar och de som redan är inne i värmen.

Just nu tänkte jag bara på problemet med möss i mitt hus. Eller snarare problemet med musavföring i mitt hus.

Kanske kommer jag en dag att komma på ett sätt att samexistera med de små mössen. Eller så skaffar jag en katt och låter bli att ta ansvar för just mössens existens i världen.

En tömd musfälla omgiven av muslortar
Den överlistade musfällan

5 thoughts on “Om människor och möss

  1. Alltså jag har en katt som är helt otroligt bra på att fånga möss. Hon blir så entusiastisk att hon har ihjäl dem direkt, utan lek. Jag ser det som att hon är djurvänlig som gör på det sättet. En galen tanke for genom min kropp – du kanske skulle låna med dig henne nästa helg? Helgen efter ska vi till Smedjebacken och skulle kunna ta med henne hem igen. Eller om vi ses några veckor senare halvvägs. Fundera på det. Hon heter Frida och är väldigt social av sig men helst fångar hon möss och äter burkmat 😉

  2. Läs ”Allt jag inte vet om djur” av Lena Diski, om du inte redan gjort det. Det finns många sätt människan ser på djur. Jag tänker att klart ni ska ha katt. Naturlig fiende anses väl mer okej?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *