Månad: oktober 2016

Vad har jag missat?

Då och då ser jag över mitt liv och känner mig så fruktansvärt lyckligt lottat. Som just precis nu, när brasan knastrar och jag har en kaffekopp strax bredvid mig. Kanske blir det en vacker morgon så att jag kan ta en liten promenad, eller kanske jag tar en liten promenad i alla fall. Sen ska jag jobba och yoga och deklarera och bokföra och ikväll blir det träning. Och nästa vecka borde jag ha tid för mitt alldeles egna skrivande igen.

Och jag tänker att det här är ju så bra!

(Jag inser att jag låter som pappa. När han har det riktigt fint, till exempel när han är på sin segelbåt med bra vind och en kaffekopp i handen, så säger han ”Att man kan ha det så här” med en lycklig suck. Exakt varje gång.)

Men jag vet ju att de allra flesta väljer att inte ha det så här. Och en del skulle nog se det som ett otänkbart scenario.

Och det kan göra mig lite nervös. Vad är det jag missar? Vad är det jag inte har tänkt på?

En del uppenbara saker förstås. Jag har ju stigit av bostadskarusellen i Stockholm, och det skulle inte vara helt lätt att kliva på igen. Jag har tagit ett kliv bort från den karriär jag hade där i Stockholm. Jag kan jobba på distans, men det är ju inte allt som går att göra härifrån. Och inkomsten som egen är ju klart svajigare än som anställd. Vilket såklart påverkar pension och SGI och allt sånt.

Och jag bor ju långt från allt möjligt. Utbudet av kultur, affärer, restauranger, caféer och vad det än kan vara är ju begränsat.

Fast jag bor väldigt nära naturen. Skogen är i änden av min trädgård och sjön bara nedanför en backe. Och jag har en trädgård som jag får pyssla i efter hjärtats lust.

Och även om jag inte gör det precis som de flesta andra så tänker jag både framåt och på nuet. Jag tänker varken bli överraskad när pensionen kommer eller leva mitt liv för att det ska bli bra någon gång längre bort.

Det finns faktiskt bara en sak jag är orolig för, och det är att min sambo ska få bära alldeles för mycket av lasset. Så därför är jag alltid pigg på uppdrag jag kan göra från min lilla stuga eller i mitt närområde.

För det räcker ju inte med att jag är lycklig. Vi ska vara lyckliga båda två!

En bukett blommor, en dator och en kökssoffa

Min arbetsplats nu för tiden

Att vara sig själv

När jag gick i mellanstadiet turades jag och min vän Lotta om att vara kortast i klassen. Sen växte hon till sig lite mer än jag och blev svensk medellängd medan jag stannade på någon centimeter kortare. Jag är alltså kortare än många kvinnor i Sverige och ännu fler av männen.

Längdskillnad mellan män och kvinnor är också något Ivar Arpi tar upp i sin ledare Genusvetarna som vägrar se könet. Det är också den enda konkreta skillnaden mellan män och kvinnor han nämner. I övrigt nämner han ”olika beteende”, ”observerbara skillnader” och ”män och kvinnor har inte betett sig likadant”.

Och att ”om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan”. Vilket ju är väldigt generöst av Arpi, tackar så mycket för erkännandet av vi kvinnor kan. Jag skulle vilja vara lika generös tillbaka och säga att ni män kan rätt mycket ni med. Sen skulle jag i och för sig påstå att de senaste hundra åren har visat att människan är kapabel att göra massa saker som man aldrig har gjort tidigare, till exempel köra bil och använda datorer.

Men det är en parentes.

Framför allt blir jag frustrerad på vagheten i krönikor som den här. Vad är det han vill säga, egentligen? Att kvinnor inte borde göra det de har visat att de kan? Som de förhoppningsvis vill göra?

Vilka är de där skillnaderna som ska vara så stora och genomgående över tid och rum? Hur stor roll spelar skillnaden mellan individerna i en grupp? Vad är det för insatser för att motverka diskriminering man kan göra om man tittar på forskningsresultaten kring biologiska skillnader?

Någonstans väcks en misstanke inom mig om att definitionen på manligt och kvinnligt och de där skillnaderna som ska vara så stora skulle innebär en begränsning av vad jag tillåts vara. Istället för att få uppleva och utforska och utveckla den individ som är jag skulle jag pressas in i en tvångströja av hur jag som kvinna borde vara.

Den tvångströjan är provad, grundligen, liksom motsvarande tvångströja för män. Men visst, män är i genomsnitt längre än kvinnor. Det kan jag hålla med om.

 

Att ha vänner på distans

När jag flyttade till Ludvika och sen till Malingsbo flyttade jag iväg från vänner och kollegor och familj. Och redan innan det hade jag vänner strösslade över landet och världen. (Fast nu har tack och lov min mest avlägsna vän flyttat hem igen från Nya Zeeland och imorgon ska jag upp och hälsa på henne i Umeå!)

Trots avstånden är det många som jag pratar med nästan dagligen, och andra som jag har regelbundna utbrott av samtal med. Det blir allt möjligt som avhandlas, från sjukdomar och omorganisationer till vad man ska äta till lunch eller om det banne mig inte är dags för en promenad.

För det mesta pratar vi inte i telefon, utan vi chattar. Ett litet hej, eller långa långa långa diskussioner om något ämne som känns alldeles galet viktigt att prata om. Samtal som får öka och minska i intensitet allt efter hur tidstillgången ser ut på vardera sidan.

Det är som små trådar som löper fram och tillbaka mellan oss.

Att sitta hemma i min lilla by framför min dator och jobba med mina texter blir ensamt ibland. Och ibland blir det bara helt enkelt tråkigt. Men hur det än är så har jag ju valt att lägga en stor del av min tid på att sitta ensam framför min dator. Och då bildar de här små trådarna ett skyddsnät, eller kanske en värmande halsduk.

Jag är tacksam för mina vänner. Och jag är tacksam att jag kan träffa dem också på distans. De där trådarna är viktiga.

Höstgula träd som speglar sig i ett stilla vatten

Den vackra hösten i byn

Om människor och möss

Vårt lilla hus är inte helt tätt. Små möss kan uppenbarligen ta sig in. Ett par gånger har jag sett dem på köksgolvet, men för det mesta ser vi bara spåren efter dem.

För de är ju inte rumsrena alls. De kissar stinkigt kiss och de lämnar efter sig ett pärlband av bajspluttar. Knäckebrödsförpackningen visade tydliga bitspår. Vi har blivit tvungna att börja få bort dem från huset.

All mat förvaras numera i plastlådor med lock som går att snäppa fast eller i kylskåpet. Jag har ställt ut vitlökar genomborrade med grillpinnar, myntakvistar och tallrikar med ättika på strategiska platser i huset, eftersom det sägs hålla mössen borta.

Och så har vi skaffat fällor. Vårt första försök var ett totalt misslyckande. Musen åt upp jordnötssmöret och lämnade fällan.

Efter det har vi haft större framgångar. Än så länge har vi tagit tre möss och antalet pluttar i skåpet under diskhon har minskat avsevärt.

Och jag har dåligt samvete. Varför ska inte mössen kunna finnas här? Vem är väl jag att bestämma? Det är samma som när jag ser på naturfilm. Jag hejar på alla, bekymrar mig över antilopen som blir jagad och över lejonets ungar som kanske blir utan middag om antilopen kommer undan. Allra helst skulle jag vilja att alla kunde samexistera överallt och alltid.

Men trots allt sätter jag upp fällor och funderar på att skaffa katt. Uppenbarligen finns det gränser för min mus-empati.

Med möss här menar jag möss och ingenting annat. Möjligtvis handlar det om sorkar, jag är inte helsäker på vad det är för variant vi har i köksskåpet. Och lejonen är lejon och antiloperna är antiloper. Jag pratar inte metaforiskt.

Jag använder inte djuren metaforiskt som Anne Ramberg och Cecilia Hagen som nyligen har beskrivit hatiska och invandrarfientliga människor som bruna råttor. Eller som i barnböckerna Pudlar och pommes och Vi och dom andra där hundarna och fåglarna representerar flyktingar och de som redan är inne i värmen.

Just nu tänkte jag bara på problemet med möss i mitt hus. Eller snarare problemet med musavföring i mitt hus.

Kanske kommer jag en dag att komma på ett sätt att samexistera med de små mössen. Eller så skaffar jag en katt och låter bli att ta ansvar för just mössens existens i världen.

En tömd musfälla omgiven av muslortar

Den överlistade musfällan

Att gömmas

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från Wall Street Journal – Why Women in Tech Might Consider Just Using Their Initials Online – skrivet av investeraren och serieentreprenören John Greathouse.

Poängen i blogginlägget är att det finns mycket fördomar bland riskkapitalister inom tech-branschen, framför allt mot kvinnor men också mot personer med annan etnisk bakgrund (än vit medelklass antar jag, det specificeras inte) vilket gör att idéer som kommer från dessa personer riskerar att gå förlorade.

Det är inte bra, tänker han, och tar sin inspiration från symfoniorkestrar som på 70-talet började med blinda provspelningar och att han själv helst inte känner till detaljer om författaren när han läser en bok.

Författarens lösning är att kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund borde dölja sin identitet online, genom att bara använda sina initialer och genom att inte ha bilder av sig själva tillgängliga på nätet.

Kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund ska dölja sina ansikten och namn eftersom fördomarna mot dem är så massiva att deras goda idéer kan gå förlorade.

Kvinnor och personer med annan etnisk bakgrund ska dölja sina ansikten och namn.

Jag vet inte var jag ska börja.

Eller jag vet alldeles enormt mycket som jag vill säga.

För det första. Ja, vi har alla fördomar.

För det andra. Nej, det är inte den som utsätts för fördomar som ska gömma sig. Det är varje person som har fördomar (alltså alla) som har ansvar att göra sig medveten om sina fördomar och att försöka hantera dem.

För det tredje. Det är inte upp till andra att bestämma hur mycket av ditt ansikte och namn som ska synas i offentligheten. Punkt slut.

Och för det fjärde. Jag tror att han har fel i sitt grundantagande. Jag tror att det kommer att bli allt viktigare att företag visar att de faktiskt är diversifierade, i alla tänkbara aspekter. Enkönade grupper med likartad bakgrund känns ospännande och ovitala. (Särskilt om det bara är män, tycker jag, men det beror nog på mina egna fördomar.)

Nu ska det sägas att John Greathous faktiskt backade efter att ha fått massiv kritik för sin artikel. Jag hoppas att han följer upp den med en annan artikel om hur man som riskkapitalist kan hantera sina fördomar. Och kanske en till artikel om huruvida hans syn på världen ens är relevant längre.

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑