Månad: september 2016

Att jobba hemma

Brasan sprakade, min sambo lagade risotto och musik spelade i högtalarna. Fredagskvällen sänkte sig över huset, en filt av stillhet och lugn.

Förutom att jag satt och gick igenom texter, letade efter detaljer och slog upp ord och uttryck. Jag hade fått ett uppdrag som behövde bli klart under kvällen, texten jag skulle titta på hade ramlat in någon timme tidigare.

Det är också mitt liv nu, mellan svamppromenader och älgsafaris, att jobba från mitt lilla söta hus. Jag är i uppstarten av det, jag tar in uppdrag av alla de slag, främst textrelaterade. I morse gjorde jag en intervju, i morgon ska jag gå igenom en rapport.

Det är ett lite annat sätt att jobba för mig. Inte ta tunnelbanan till kontoret, inte hälla upp pumpkaffemuggen, inte leta rätt på ett skrivbord i kontorslandskapet, utan helt enkelt sätta sig vid köksbordet, slå på datorn och dyka in i jobbet.

Just nu trevar jag mig fram i tillvaron. Kommer jag att trivas att lägga upp tillvaron såhär eller kommer jag sakna stad och kollegor för mycket för att bo ute på landet och jobba på distans?

Men jag njuter också, jag njuter av mina arbetsuppgifter, av att få blanda mina aktiviteter, av att få prova min tillvaro utifrån mitt eget huvud.

Men jag tror att jag kommer att återkomma till det här många gånger. För frågan kvarstår – går det att trivas i en liten stuga på landet med jobbet i kökssoffan?

 

2016-09-23-10-56-28-2

En del dagar är sockpåsar den enda räddningen

Gråta till musik

Jag lyssnar nästan alltid med känslorna på musik. Mina spellistor på Spotify heter sånt som glad och sentimental.

En del musik kan jag överhuvud taget inte lyssna på. I en tidigare relation blev det problem eftersom jag fick extrema obehagskänslor av Pink Floyds The wall, som var min ex absoluta favoritmusik.

Det finns annat som jag alltid, alltid, alltid börjar gråta av. Vi har till exempel Tears in heaven med Eric Clapton och Some die young med Laleh. Den första för att det är världens sorgligaste låt med världens sorgligaste bakgrundshistoria och den andra för att det är världens sorgligaste låt och att den alltid får mig att tänka på Utöya.

Men sen finns det musik som plötsligt, lite oväntat får mina tårar att strömma.

Som häromdagen när vi lyssnade på vår bilkaraoke-lista och (I’ve had) the time of my life kom igång. Slutscenen av Dirty dancing rullade upp i mitt inre och tårarna rullade nerför mina kinder.

Det kändes ärligt talat rätt fånigt. Dirty dancing, vad är det att gråta till liksom. Men det är något med den filmen, kanske att den kom när jag var i precis rätt ålder, att jag har sett den så många gånger, att Baby/Frances-figuren är så stark, att Jennifer Grey opererade sönder sitt ansikte sen eftersom hon inte tyckte att hennes näsa dög, att Patrick Swayze tyckte att hon var rätt irriterande, men att de ändå blev vänner, att han dog av cancer.

Sen kom det ännu värre flödet.

Min svägerska och hennes döttrar var med i en Wuthering Heights-flashmob i somras. Häromdagen la hon upp en video från tillfället.

Och jag blev en fontän. Alla dessa fina, rödklädda människor som med stort allvar dansar lite tafatt till Kate Bush obeskrivbara röst. Och så min lilla vitklädda brorsdotter mitt i allt.

Ibland kan det bli lite genant att vara lättrörd, men det är så njutbart samtidigt. Jag tänker stå för det – jag är en känslig och känslosam person.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var fina dagar i Stockholm trots allt, och det kändes som att något saknades när måndagen startade. Efter en stund kom jag på vad det var – den där känslan av stress och intensitet i stan ger mig en känsla av meningsfullhet. Och den finns ju inte här.

Men det är en tom meningsfullhet, att vara fullbokad och efterfrågad varje sekund ger inte mycket tillbaka. Och jag jobbade mig trasig när jag sökte den meningsfullheten.

Den här veckan har ändå varit full av jobb. Jag ägnar mig åt underkonsulteri och skriver en rapport, och jag ska boka in en intervju för en artikel åt ett annat företag. Samtidigt som jag byter texter med skrivvänner.

Jag saknar min egen text dessutom, det är fortfarande en del större saker jag vill göra med den. Just nu blir det mest anteckningar, och lite småpill i texten, men snart ska jag ge mig utrymme att jobba mer fokuserat med texten.

Så arbetsuppgifter finns, i alla fall just nu. Men här äter jag frukost på trappan och lyssnar på vår lilla källa som porlar och på forsen nedanför backen. Och jag tar eftermiddagspromenad och tittar efter svamp i skogen. Klipper gräsmattan och räfsar löv. Och ikväll gjorde vi safari. Vi hoppades på älgar, men det blev rådjur och en groda. Och en nästan fullmåne.

Så här hemma finns tiden för upptäckter, för att andas och för att tänka. Precis det jag hoppades på.

2016-09-14-19-50-07

Livrädda (eller nyfikna) rådjur och onyfiken (eller livrädd) groda

2016-09-14-20-07-00

Möten och moten

Ikväll är min hjärna trött. En lång dag av utbildning och middag och massa att förhålla sig till och till slut protesterar den.

Som alltid när jag träffar människor fylls hjärnan av funderingar över hur människor är, hur de fungerar, pratar, interagerar. Hur de bekräftar och avfärdar. Subtila signaler och osubtila signaler.

En del av min hjärna är upptagen av det, att stoppa ner det jag ser i min stora iakttagelseväska där jag spar små och stora manér, beteenden och miner. Perfekta att plocka fram när jag ska skapa personer och händelser.

Samtidigt är en annan del av min hjärna mer upptagen av att analysera och tycka och ha åsikter. Ibland kan jag önska att jag bara kunde låta bli det, jag tror att det vore riktigt vilsamt.

 

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑