Berättarröst

Berättarröst

Jag har alltid haft ett kommentatorspår igång i mitt huvud, en inre röst som reflekterar kring vad jag och min omgivning gör. Jag antar att det är så de flesta har det. Eller?

Nå, på sistone har rösten ändrat karaktär och börjat kommentera allt som om det var rader i en roman eller inledningen av en novell.

Som frukost med Paco.

Deras morgonritual hade blivit en essentiell del av deras dagar. Hon berättade om nattens drömmar. Han lyssnade, alltid snällt och ibland entusiastiskt, på hennes tal. 

För det mesta börjar berättarrösten redigera sig.

Deras morgonfrukostritual hade blivit…

… på hennes talberättelse

Samtidigt som jag pratar eller äter eller kör bil eller vad kan vara.

Den mötande lastbilen försökte knuffa henne av vägen. Den smutsade inte ner sina egna händer, utan överlät grovjobbet åt vindarna som ständigt hängde den i hasorna. 

För det mesta roas jag av min inre berättare, men ibland blir jag lite less på den. Det är en frukost det här, inte en novell, säger jag till den. Här och nu, kära röst, här och nu.

Det blir tyst ett ögonblick.

Sen hör jag Hon fascinerades av hur hennes inre berättarröst alltid fanns som ett kommentatorspår i hennes liv. Även den mest vardagliga händelse kunde plötsligt beskrivas som inledningen på en novell eller några rader i en roman. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *