Jag borde skriva på mitt projekt just nu. Jag vill ju utnyttja varenda sekund av det här året på Bona. Trots det går skrämmande mycket tid åt att bara stirra på manuskriptet, eller att undvika det genom att nästan panikartat fly in i bloggar, artiklar och annat som kan skydda mig.
Det är tufft att skriva. Mitt medvetande bråkar med mig, protesterar på alla möjliga sätt. Den försöker hota mig och skrämma mig, förödmjuka mig och retas med mig.
Jag försöker hantera tankarna allt eftersom de kommer. Tanken ”Varför ska just jag lägga tid på att skriva? Varför inte låta de som kan göra det och istället ägna mig åt något nyttigt och inkomstbringande som alla vettiga människor i världen?” försökte jag länge muta med lite olika trix. ”Det är tillfälligt” sa jag till den tanken. ”Jag ger det en period nu, och så får vi se.” Det funkade sådär, nu säger jag istället ”Jag vill. Jag gör det här för att jag vill. Jag måste få prova något som jag så länge drömt om. Just nu har jag möjlighet att göra det, och det är jättelyxigt.” Den tanken har jag alltså nästan helt klarat av.
Så nu försöker medvetandet komma på nya tankar att störa mig med. Den senaste är ”Hur kan du skriva om något du hittar på? Vad vet du om den tillvaro du skriver om, du har ju inte direkt upplevt den själv?” Och där är jag svarslös. Jag vet att väldigt många människor skriver om saker de inte har upplevt själva, tack och lov, men kan JAG det? Hur ska jag kunna ge röst åt helt andra människor med helt andra erfarenheter än mina? Borde jag det? Eller borde jag ägna mig åt att skriva om mig själv?
Fast jisses vad jag inte vill skriva om mig själv. Skrivandet är inåtblickande nog som det är, det skulle kännas fullkomligt syrelöst.
Det är nog det jag får svara mitt medvetande. Min påhittade berättelse om mina påhittade personer är vad jag behöver skriva just nu. Att hitta på ger mig en distans som släpper in nytt syre till mig själv.