Att jag aldrig lär mig!

Att jag aldrig lär mig!

Det finns dagar då jag i efterhand önskar att jag bara höll tyst, inte hade en åsikt, inte delade en artikel eller kommenterade någonstans. Då jag tänker att jag ska stänga ner mitt Facebook-konto, aldrig mer gå in på twitter eller diskutera någonting med någon någonsin igen.

Dagar när jag är känslig som en fiolsträng.

För det mesta anstränger jag mig så mycket jag kan. Jag försöker kolla källor, försöker tänka igenom, försöker uttrycka mig trevligt och korrekt.

Men så kommer den där dagen när tillvaron blir en perfekt storm av känslighet och lättretlighet och människors inte alltid genomtänkta sätt att diskutera.

Efter såna dagar är det som när man har en baksmälla, det finns liksom ingen annan att skylla på än sig själv. Hade jag inte haft en åsikt, kommenterat, läst och så vidare så hade jag ju inte fått arga svar. Å andra sidan tycker jag ju att det vore riktigt synd om jag inte diskuterade och argumenterade. Och jag vill ju höra andras argument och tankar.

Men jag önskade att jag kände igen vilka dagar som är diskussionsdagar och vilka som är hålla-sig-ifrån-internet-dagar i förväg. Så att jag inte satt med min diskussionsbaksmälla och kände mig både uppretad och ledsen i en oskön kombination.

Fast å andra sidan måste jag säga att sociala medier är rätt oförutsägbara. Något som för mig känns rätt oproblematiskt och icke-provokativt kan uppenbarligen reta gallfeber på andra. Så kanske det inte går att lära sig, utan det kanske bara är att låta känslorna komma och gå, både mina och omgivningens. Och reta upp och retas upp för att ibland landa i enighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.