Ludvika är en plats där det är svårt att undkomma sina inre demoner, sa en i vår nystartade bokklubb igår. Det finns inte mycket att distrahera sig med här, det går inte att shoppa bort sin ångest eller döva demonerna med konserter och utekvällar.
Skrivkurs jag går i höst låter oss prova på hur det är att jobba som författare = väldigt mycket egen skrivtid kombinerat med textrespons som får mig att svaja och tveka.
Ludvika och skrivkurs tillsammans är stundtals massivt, mina inre demoner får mycket utrymme. En av mina senaste demoner undrar om jag överhuvudtaget gjort något meningsfullt i mitt liv. Om jag skulle försvinna i morgon, skulle mitt liv ha spelat någon roll? Ibland är demonen jätteelak och säger att jag ju har ett rejält ekologiskt fotavtryck, så min blotta närvaro har ju gjort världen lite sämre.
Det är jobbigt, absolut, men demonerna finns ju där även om man fyller livet med distraktioner. I alla fall har de alltid följt mig. Men här och nu får jag en chans att faktiskt låta demonerna värka ut, ge dem lite proportioner.
Att jobba alldeles för mycket, stressa, shoppa och optimera boendet kan ge en känsla av mening, men det är en skör meningsfullhet. Här och nu får jag möjlighet att tänka tankarna hela vägen, faktiskt fundera över meningsfullhet och meningslöshet och vad livet egentligen är tänkt att innehålla.
Jag har inte kommit fram till några svar än, men jag har kommit fram till en viss acceptans. Och kanske är jag lite mindre rädd för demonerna nu när jag faktiskt blir tvungen att se dem i vitögat.