Jag gjorde som jag nästan alltid gör med min skrivstiltje, jag försökte jobba fram en lösning, tänkte att om jag bara strävar på kommer allt att ordna sig. Det kommer att falla på plats, det är alltid svårt i början av ett projekt innan man fått ihop alla bitar.
Men vad jag än gjorde kändes det tilltrasslat, snårigt, långsökt och pressat. Jag kunde skriva små scener, men vad jag än började med kändes det som att jag landade längre bort från målet när jag var klar.
Till slut insåg jag att jag var tvungen att göra något mer radikalt, jag fick inte ordning på det på egen hand. Så jag stämde möte med min tidigare skrivlärare, åkte till Stockholm, till det fik där vi haft våra tidigare skrivträffar.
Det är spännande att åka till Stockholm nu, det känns lite semester och samtidigt så vardag. Och där på fiket fick jag prata igenom tankar och farhågor och frustration. Och jag fick förklara vad mina karaktärer har för betydelse och varför de är med i min historia. Och jag fick stöd i att bestämma att en av mina huvudkaraktärer och allt som har med henne att göra måste plockas bort från historien.
Så jag åkte från Stockholm med ett synopsis fullt av gapande hål, tre fjärdedelar av all text jag skrivit hittills överflödig och en fantastisk lättnad.
Orden har inte flödat fram sen jag kom tillbaka, men de har börjat sippra fram. (Jag vill egentligen använda engelskans trickle, för det ordet får mig att tänka på klart vatten över stenar, i fjällen eller i skogen. Och det är nog det vackraste jag vet.) Och jag tror att mina små rännilar av ord äntligen hör ihop, att de kan rinna samman dit jag behöver dem.
