Det är märkligt hur snirklig tillvaron är. Den här våren var mörk på så många sätt. Jag tänker på den ibland, ibland drömmer jag mardrömmar. Inte såna där man vaknar med ett skrik och bultande hjärta, med svetten rinnande. Utan såna med stress och obehagskänslor, med oro och lite ledsenhet.
Och jag är fortfarande ledsen för det jag inte orkade med. För att jag hade så svårt att tänka på något och någon utanför mig själv. Och lite svårt att tänka på mig själv också. Det var svårt att se det då, men nu när jag kan se kontrasten märker jag det.
Jag har ju gjort om det mesta i tillvaron nu, för att inte komma tillbaka till den här våren. Jag har gett mig själv en termin på en skrivkurs och en kajak. Och lyxen att inte bo i Stockholm längre. Och hittills har det varit bra, jag stannar upp ibland och märker hur mina tankar rör sig på ett annat sätt. De tänker färdigt, tänker ett varv till, landar någonstans. Vad det kommer bli på längre sikt vet jag ju ännu inte, men just nu är det njutning att bara få tänka färdigt.
Jag vet inte om alla snirkligheter var nödvändigt för att ta mig dit jag är nu. Men kanske var de det, och kanske kan jag slippa de där stressande drömmarna om jag accepterar det. Men just nu är jag bara glad att jag börjar kunna se mig omkring igen.