Det här är så fantastiskt!
För ungefär 25 år sen var jag och hälsade på min mormor och morfar. Morfar hade en krukväxt han skulle slänga ut, den hade blivit för gammal och blommade inte längre. Han verkade lite ledsen över det, och jag tyckte det var synd. Så jag bad om att få ta hem den istället. Min morfar dog bara något år eller två efteråt, vilket gjorde den ännu mer speciell för mig.
Och så har den följt med mig sen dess. Genom flyttar och förändringar av alla de slag. Ibland har den varit riktigt ledsen, med bara några blad kvar. Och den gillar inte hösten, då slokar den alltid. Och den har aldrig blommat.
Men för några dar sen såg jag en knopp. Jag har knappt vågat hoppas på att den skulle slå ut, men jag har gått och tittat och pratat med den. Och i morse kom den, den första utslagna blomman på 25 år!
