Månad: maj 2015

Tacksamhet

“Och nu vill vi tacka Gud och vår syster Susan för att vi får be för hennes tillfrisknande. Låt oss sjunga tillsammans. Låt oss glädjas!”

Prästen lyfte armarna som för att omfamna hela församlingen. Hans högra hand skymde Susans ansikte för större delen av besökarna. Däremot kunde den som tittade på henne och inte på prästens vita tänder se att hennes armar var korsade, att hon stod och vägde på fötterna. Den som hade tittat på henne hade inte blivit förvånad över att hon till slut började gå fram över scenen, duckade under prästens arm och tog sig hela vägen fram till scenkanten. Men ingen hade tittat på henne, så förvåningen var stor.

Hon lyfte sina händer, inte omfamnande som prästen utan med handflatorna pressade mot varandra. Hon var blek och tunn, invirad i en tjock kofta. Hennes skalle lyste fläckvis fram genom det grå håret. Kanske var det alltför hemskt att ta steget att raka av det helt och hållet, kanske brydde hon sig inte längre.

Tystnaden var total i det stora rummet, allas ögon var fästa vid den lilla figuren längst fram på scenkanten. De kunde se henne öppna munnen, försöka prata, sen harkla sig. Det skrapande ljudet från hennes hals hördes bara i de främsta bänkarna. För resten av salen var det som att se en film med ljudet avstängt.

Så drog hon ett djupt andetag, och började prata. Tyst och hest först, men så började rösten bära.

“Jag är inte glad. Och jag kommer inte att bli frisk. Jag kommer att leva bara några veckor till, kanske några månader. Jag har redan så ont att jag nästan inte kan stå upp, och jag kommer att få ännu ondare.”

Peter och Lillian tittade på varandra, några rader framför dem skruvade lilla Cherie på sig.

“Jag är rädd för vad som kommer att hända med mig. Jag är ledsen för att jag inte fick fler goda år. Ni vet alla hur tungt det var med Tom, hur lite jag kunde göra åt honom. Jag var inte glad när han dog, men jag kände att det kanske kunde få finnas lite tid för annat då. Men den tiden blev så kort.”

Florence satt rakt upp i bänken, telefonen på ljudlös i handen. När som helst kunde hennes pappa ringa. Han mindes sällan Florence namn, men förmågan att ringa senast ringda nummer hade på något mirakulöst sätt fastnat i hans trasiga hjärna. Varje gång Florence besökte honom funderade hon på att ringa någon annan från pappas telefon, bara för att slippa de ångestfyllda samtalet. Kanske sin bror, eller moster Lisa. Men när det väl kom till kritan så gjorde hon det aldrig.

På scenen sänkte Susan sina ögonlock, som om ljuset var för hårt för hennes ögon. Ådrorna på de vita ögonlocken syntes tydligt.

“Jag vet att jag inte är ensam om smärta härinne, jag vet att vi är många som har det jobbigt. Och jag tror att vi kan hjälpa varandra.”

Längst bak i rummet tänkte Harold på knölen han känt i pungen. Han hade inte vågat känna efter igen, utan hoppades att han bara hade känt fel den där tidiga morgonen i mars.

Susan öppnade sina armar lite mot församlingen. De darrade lätt av ansträngningen, manschetterna runt hennes tunna handleder dansade sakta.

“Skulle vi inte kunna dela våra sorger här? Vila i att livet faktiskt är rätt svårt?”

Peter tänkte på skulderna han dragit på sig, på hur svårt det var att hitta kunder och hur lite pengar han lyckades få in varje månad. Hur mycket banken ansatte honom och hur han skulle kunna berätta för Lillian att de nog måste sälja huset snart. Lillian satt stel bredvid honom. Hon tänkte på Peters sena kvällar, hans undvikande svar när hon frågade honom vad han höll på med, som ledde till att hon frågade mer, som ofelbart blev till ett bråk.

Susan gick ner för de få trappstegen från scenen, sträckte ut händerna mot bänkarna. Hennes röst var stadig nu, hördes klart i hela rummet.

“Förstår ni inte? Vi kan inte komma undan sorgen, men vi kan ta den på allvar. Vi kan låta det finnas stillhet här och säga till varandra att sorgen finns, att vi kan finnas för varandra även när det är svårt. Vi behöver inte ha roligt jämt, eller vara tacksamma jämt.”

Lilla Cherie sniffade lätt i luften. Hon var så rädd att någon skulle kunna känna lukten av kisset som henne klasskompisar hade doppat hennes fötter i, trots att hon bytt kläder och tvättat sig så många gånger sen det hände. Hon knöt händerna hårt hårt och satt alldeles stilla för att inte ge ifrån sig nån lukt. Det var svårt när det kliade så på benen.

För de som satt längst bort i salen syntes Susans huvud bara ibland mellan bänkraderna. På scenen stod prästen lugnt kvar, med armarna längs sidorna och ett småleende på läpparna. Församlingens blick rörde sig mellan hans lugna gestalt och Susans kutiga kropp som långsamt rörde sig uppför mittgången.

Så reste sig Angela. Hon satt alltid längst fram, sjöng med i alla sånger, skrattade aldrig men pratade högt och bestämd. Hennes man hade lämnat henne när han efter ett bråk råkat backa på deras då treåriga son. Hon hade många gånger berättat historien om hur förlusten av mannen och sonen fått henne att älska livet än mer, hon hade till och med skrivit en bok och blivit intervjuad av flera TV-stationer.

Susan hade hunnit halvväg ner i salen, men såg på församlingens blickar att de tittade på något bakom hennes rygg. Hon vände sig om och mötte Angelas blick. Den såg stadigt på henne. Susan försökte le, försökte hitta förståelse i den yngre kvinnans ögon. Men de tittade bara rakt på henne.

Angela sträckte ut armen, pekade på Susan och sa med hög och tydlig röst “Ut med häxan.”

Susan tittade upp mot prästen som lugnt stod på scenen, lång och småleende. Hon tittade sig runt i rummet. Ögonen hon mötte var klara, hårda. Längst bak i rummet reste sig och Harold. “Ut med häxan” ropade han.

Peter och Lillian följde efter. Lillians röst var gäll när hon skrek “Ut med häxan, ut med häxan”. Lilla Cherie hoppade upp på bänken, hon struntade i om hennes fötter luktade kiss. “Ut med häxan, ut med henne.” Snart skanderade hela församlingen i takt, klappade i händerna och stampade med fötterna.

Susan vacklade till av kraften från rösterna. Hon backade mot utgången, händerna framför sig som om hon ville skydda sig från orden. När hon nått den sista bänken snodde hon runt, smet ut genom dörren. Lillian tyckte att hon såg ut som en skabbig råtta som slank iväg. Dörren slog ljudlöst igen bakom henne.

På scenen lyfta prästen återigen händerna, som om inget egentligen hade hänt.

“Låt oss sjunga tillsammans.”

Kören reste sig upp och organisten spelade de första tonerna.

Utanför kyrkan kunde Susan höra Angelas röst, högre än någon annans. Det lilla samhället vilade i mörker, alla var samlade därinne. Susan drog koftan om kroppen och började vandringen hemåt i kvällen.

Skrivlust

Jag är så oändligt skrivsugen nu, det kliar i fingrarna och huvudet av idéer som vill ut och ta form. Det är inget konkret än, mest bara tankar som flyger, och den där klådan.

Tove Janson har skrivit den kanske finaste beskrivningen av inspiration jag någonsin läst. Det är en av novellerna i Det osynliga barnet. Det är vår och Snusmumriken är på väg till Mumindalen. Han har sånger som samlas under hatten, små snuttar av glada visor. Men nånstans finns den riktiga visan, den där sången han väntat så länge på. Allt omkring honom bidrar. En sten som lossnar i bäcken blir en plötslig tonförändring. Han slår läger för kvällen och ska precis sätta sig och få ur den ur munharmonikan, när han blir störd…

När jag tänker på det är det fler av novellerna som handlar om kreativitet och skapande. Som vådan av att berätta om sina idéer vid fel tillfälle och för fler personer. Men hur det kan bli bra ändå, fast på ett annat sätt än det var tänkt från början.

Just nu är jag bra på att distrahera mig själv från att få sätta mig med mitt skrivande och mina idéer. En del bäddar för framtida skrivutrymme, men jag ska också ta mig plats och tid nu direkt. Mina tankar förtjänar att ta form!

Andrahandsterapi

När jag nyss hade flyttat hemifrån var det en i min omgivning som gick i terapi av något slag, jag gissar på grund av ångest. Hon berättade att hon hade fått rådet att när hon blev orolig för något skulle hon tänka på vad det värsta som skulle kunna hända var. Och då skulle hon liksom inse att det troligen inte var så farligt.

Det kanske var ett bra råd, men i händerna på mig, en 19-åring med makaber fantasi och inte särskilt mycket livserfarenhet, var det rätt katastrofalt. Det går att utgå från vad som helst, till exempel en huvudvärk, och landa i ”går till slut till läkaren, läkaren säger ’ojojoj, du har hjärncancer, det är för långt gånget, det finns inget vi kan göra’, du dör en plågsam död”. Eller en misslyckad tenta kan ju, i värsta fall, leda till en serie av misslyckanden, utslängd från CSN, får inget jobb, vräks från lägenheten, kanske börjar dricka, dör utfattig under en bro. När jag släppte min fantasi fri så kunde den hamna precis var som helst. Oftast, alltid, på väldigt hemska platser.

Nu tror jag varken terapeuten eller hennes patient skulle känna igen rådet om de hörde mig berätta om det. Det var ju definitivt taget ur sin kontext och filtrerat genom flera lager av tolkningar. Men det fanns med mig rätt länge, mer eller mindre medvetet.

Till slut förstod jag att andrahandsterapi är en väldigt dålig källa till utveckling. Kontextlösa råd och sanningar hjälper inte någon.

Det var också skönt att senare hitta mindfulness. Att inse att tankar bara är tankar, de är påhittade av min hjärna och inga absoluta sanningar. Istället för att söka upp det värsta tänkbara scenariot går det alldeles utmärkt att låta tankarna bara passera förbi.

Det finns mycket mer att säga om mindfulness, denna hyllade och ofta förenklade metod, men det tänker jag göra vid ett annat tillfälle.

© 2019 Kerstin Beckman

Tema av Anders NorenUpp ↑